27
juni – 07
Ja,
nu har det gått en tid då jag inte har skrivit. Det blir så ibland. Det var
lite som skulle fixas innan gumman åkte till Värmland. Idag när jag skriver så
är hon där och mår bra. Hon tycker det är så kul att vara hos sina kusiner och
morföräldrar och andra släktingar.
FUNDERINGAR
OCH TANKAR
Det har ju varit så att sen
gumman blev sjuk, så har ju allt fokus hamnat på henne. Och det förstår jag,
till en viss del. Hon är ju ett barn som har varit med om fruktansvärda saker.
Till mig säger folk bara,
att de förstår mig. Mig? förstår alla, tydligen. Det är som om alla vet hur jag har haft det.
Hur kan man säga så, när man inte har varit med om det själv? Eller varit med
mig. Det gör mig fruktansvärt irriterad.
Men jag får väl lära mig
handskas med detta, för det återkommer då och då.
Jag mår så dåligt själv nu
när allt det värsta är över. Visst var jag sjukskriven för depression och
ångest tidigare. Men det lär ju inte bli bättre nu, efter att det här har
lugnat ner sig. Känner bara att jag vill gå ut i skogen och aldrig mer komma
tillbaka. Kroppen bara skriker efter att få sova djupt och länge. Jag vill bli
omhändertagen, ompysslad och bjuden på en massa saker. Vill slippa göra alla
vardags bestyr själv!
Vill att någon frågar hur jag verkligen mår. Kan vara skillnad på en fråga och fråga. Det är
jätte många som frågar men de har inte känts som om de har tid att lyssna, vad
jag har att säga. Eller tror folk att jag mår bra nu, efter det jag varit med
om? Nu är det ju över och Jennifer överlevde. Nu är det klart, tror många.
Frågan: Hur mår du? Är så patetisk så det finns inte. Ska man fråga det så
måste man ha tid att lyssna på vad svaret är, om man vet vad jag har varit med
om. Det finns inget bra svar på den frågan. Det enda svaret som passar är nog:
- För jävligt! Eller vad tror folk när man nästan har förlorat sitt barn?
En s.k. vän:
-Åh, vad kul och se dig Kicki! Hur mår du? Hur går det med Jennifer?
Jag: Tja,
det går väl, säger jag.
Sen går den s.k. vännen
Punkt
En annan:
Åh, vad kul och se dig Kicki! Hur är det med dig, hur mår du?
Jag: Ja, inte
är det väl så bra osv. osv.
Jag börjar berätta om hur
jag har det och hur jag mår. Efter en stund så avbryter hon och säger att hon
måste hem. – Jag har inte tid! Och så går hon.
När jag tror att en vän
bryr sig.
Visst kan jag känna mig
bitter och besviken på många men nu börjar jag ta det som att de är okunniga
och inte har tid för mig. Livet är för många är stressigt och de hinner inte
stanna upp och känna efter hur de själva, mår ens. Hur ska de då ha tid för mig?
Många gånger har jag ju
tänkt på varför det här drabbade just Jennifer och mig. En gammal bekant sa en
gång i början av sjukdomen till min gumma, att cancern satte sig på henne, för
att hon kommer att klara den. Andra hade inte gjort det. Det har jag funderat
mycket på.
Både jag och Jennifer
känner sådan trygghet i oss själva. Vi ger varandra mycket kärlek och trygghet,
det är viktigt. Men så är det något med dessa egenskaper som envishet och
tålamod. Inte för att de kan bota cancer men det är en mycket bra egenskap. Vi
hade liksom gett oss fan på att klara detta. Vi skulle kämpa, hela vägen. Och
det kan låta konstigt men med humor kommer man också långt. För visst har vi
skrattat många gånger när vi har legat inne och haft kurer eller infektioner.
Kom och tänka på idag när
Maggan från BUP hade varit här, och vi hade suttit och pratat länge innan
Jennifer kom hem från skolan.
Då frågade hon mig
plötsligt, när jag ska ”bryta ihop”. Självklart vet jag inte det. Samtidigt som
jag känner många dagar, att jag har klarat det här själv. Utan en massa ”psyk
snack” och ”psyk bryt”, visst jag har haft mina dagar. Men de har varit på mitt
sätt.
Jag har liksom bearbetat
det här på mitt sätt. Eller måste man gå och prata med någon, när man har varit
med om det jag har varit med om? Och… måste jag ”bryta ihop”? Måste jag bryta
ihop, för att andra ska tro att man ska göra det, eller? Jag fattar inte? Och
vad är att bryta ihop? Hur gör man då? Är det på ett speciellt sätt man gör
det? Alla undrar hur jag har orkat, visst biter jag ihop och ibland rasar jag.
Men nu för tiden rasar jag inte så långt ner. Man bearbetar lite varje dag,
känns det som. Sen rasar jag inte så långt ner, för varje gång. Jag har liksom
lärt mig ”rasa” på rätt sätt. Ta två steg, ramla ett bakåt.
Det finns så många tankar!
Eller är det bara jag?
Kram & ta hand om dig!
