Det var en bild av en kallelse till Radiumhemmet på Karolinska.
Yes, det är nog sista läkarbesöket... Hon ska friskförklaras!
Ring mig gumman, skrev jag tillbaka på smset. Efter du har varit där! Jag vill veta allt...
Visst, mamma! Det gör jag, skrev hon.
Herregud, vad känslorna kommer på sekunden. De där man hade för hela 10 år sedan. Då vi fick beskedet. Hur kan känslor komma tillbaka så lätt och precis på samma sätt som då. Kroppen känner igen allt som hände då. Märkligt!
Jag är så trött på att tänka på cancer. Jag är så trött på att vara rädd, att hon ska få tillbaka den. Chansen är ju ganska liten, har de sagt. Men, den finns där ändå. Svårt att förklara. Tänker inte varje dag men det finns liksom där. En lukt, en känsla, ett ord, en plats... små små ting eller en liten händelse kan jag bli påmind om. Och på nåt sätt är det skönt men samtidigt skitjobbigt.
Livet måste ju gå vidare. Den perioden av mitt liv har präglat mig så mycket. Är så tacksam och lycklig att min dotter finns i mitt liv så det går inte att beskriva. Men, den har också gjort mig så ledsen.
Minnen kommer och går. Haft en jobbigt tid nu, någon månad tillbaka. Tänkt mycket! Svårt att sova... ser min älskade dotter när hon åker in på operations rummet. Vill inte se! Vill inte tänka!
Men det är på natten det kommer, varför? Ser bilder, ser allt framför mig klart och tydligt. Och, det kan även dyka upp på dagarna.
Hon ringde! Det var inte sista läkarbesöket... det var en rutin kontroll. De ville "checka av" så det stod rätt till. De kommer att "checka av" henna till hösten och är allt som det ska då, så kommer hon att friskförklaras till vintern 2015/2016.
Den "dära" känslan infinner sig... finns bara en känsla.
