oroar mig för det ena och det andra... kan hon inte bara sitta still

15 okt -06

Idag när jag skriver så har jag inte skrivit på ett tag, så det har hänt en del. Jag börjar skriva om det som har hänt hur som.  

I torsdags så gick Jennifer 2 lektioner i skolan, sedan hämtade jag henne i skolan. Vi åkte vi till Alb för lung- och stump röntgen. Det gick bra.

Men sedan, sedan ska man sitta ner och vänta tills en röntgen läkare har tittat på bilderna. Och som vi fick vänta. Det hemska var att patienter kom, gjorde sin röntgen och sedan fick vänta en liten stund. Sen gick de hem. Patienter som kom efter oss, fick gå hem före oss.

Vi fick vänta i över en timme. Jennifer somnade medan jag satt där och grubblade. Varför tar det sådan tid för oss och inte för de andra? Jag blev så nervös, orolig och tänkte att nu är det kört igen. I mitt huvud så hade gumman fått återfall på lungorna. Läkarna har ju sagt att får Jennifer återfall så kommer det på lungorna. I och med denna väntan så hade jag då "målat" upp en skräckbild i huvudet.

Efter ett tag så orkade jag inte vänta längre, nu måste jag gå och fråga. Men det var så svårt att gå iväg och fråga. Benen tog mig ingenstans… jag ville inte veta.

Tänk om dem säger att vi måste vänta, för att DOM tittar på bilderna. Det var ju så de sa till mig när jag frågade första gången när vi fick reda på cancern. Att vi måste vänta för att "DOM tittar på bilderna". Jag ville inte gå och fråga men jag kände mig tvungen. Jag ville ju veta! Tiden gick och till slut tog jag modet och gick, plötsligt kommer en sköterska med en grön lapp.

Hon ropar upp Jennifer!

JA! säger jag (för Jennifer sov ju i rullstolen).

– Ja, då var ni klara då, säger hon. Jag bröt ihop och började nästan gråta. Sköterskan såg mina tårar i ögonen frågade -Oj, vad det så illa? Jag svarade att det var lugnt. Men där brast då allt som jag hade "kokat" ihop i mitt lilla huvud om vad som skulle ha hänt. Och så var det bra istället.

Gud, vad skönt! Tänk vad livet kan vara härligt! Men ändå så skört…

Fredag så hade Jennifer träning kl.9. Usch, vad trötta vi var. Men iväg kom vi i alla fall. Oj, vilken rolig träning det var. Jennifer boxades i 1 1/2 timme med vikter. Hon var helt slut efteråt men glad. Skitkul! träning mamma, sa hon.

När vi satt där och väntade på färdtjänsten så åkte Jennifer rullstol i korridoren på Rk. Hon gillar att åka fort!

Den har då s.k. ledstång efter ena sidan. Jennifer ska då åka och ta sats och får bra fart, fart så att hon inte kan stanna utan armen åker in i några fästen som sitter i väggen. Detta gjorde då jätte ont så hon vred sig i smärtor. Handleden svullnar upp lite och ur Jennifer kommer "tysta" tårar och jag fick trösta henne. Jag tänkte "så typiskt min dotter”. Till slut kom taxin och vi kunde åka hem.

Sen när vi kom hem käkade vi lunch. Kl. 12 kom gummans assistent och hämtade gumman för att gå till skolan.

Efter några timmar så ringer gumman, jag frågar varför hon ringer under lektionstid. Men mamma jag är hos läkaren på vårdcentralen, säger hon. Jag blir helt stum! Vad har du gjort nu då? Vad har hänt? frågar jag.

Då berättar hon att hon hade pysslat med några papper och då hade ett papper "åkt in" i ögat. Följden blev att det hade blivit en spricka på hornhinnan. Typiskt henne! tänkte jag. Detta var andra gången detta händer. Första gången var hon 3 år. Då ramlade hon in i sängbordet med ögat först och spräckte hornhinnan. Hon ska nog inte ha någon hornhinna, min dotter. Jag sa sen när hon kom hem att hon kan sitta still och inte göra en massa konstiga rörelser. Hon har alltid varit lite "gulligt klumpig". Förr gick hon in i dörrposter, ramlade över stolar, snubblade över trösklar mm. Jag tänkte att dödar inte cancer henne så är det väl något annat som gör det. Jag får nog bura in min dotter om hon ska överleva tills hon blir gammal.

Lördag tog vi det lugnt, hela dagen.

Söndag var spännande! Vaknade vid 10-tiden. Sen väntade vi till kl. 14.03! Då skulle vi lyssna på radio intervjun som Anton Berg från P3, gjorde med Jennifer för en tid sedan. Om hennes cancer och hur det är att ha ett ben. Jennifer var jättenervös! Men oj vilket bra radio program! Jennifer pratade jättebra. Och Anton hade mixat ihop det kanonbra. Det varade i ca 1 tim. Det var då blandat med lite musik mm. Anton ska skicka oss en cd med intervjun. Det var kul! Släkten i Värmland hade också lyssnat och alla våra vänner och bekanta.

Annars var det en ganska lugn helg. Var ute och tog en promenad skönt.

 21 okt -06 

Veckan som har varit har varit ganska vanlig och lugn. Måndag var som vanlig, Jennifer åkte till skolan. Hon har kommit igång bra nu. Gör läxor och är engagerad. Kul, vi ska ha utvecklingssamtal nästa vecka då får vi se vad lärarna tycker. Dom vet ju inte så mycket än, hon har ju inte gått så mycket i skolan så det kan inte ge henne omdöme än.

Tisdag var vi hos tandläkaren. Det var första gången för Jennifer sen hon fick cancer.

Jag hade också tid men Jennifer har mer ont om tid så vi bestämde att ta henne först. Jag kan komma mer när det passar mig, typiskt.

I onsdags så var vi och pratade med div. människor ang. protesen. Jennifer har då som jag har skrivit tidigare problem med sin protes. Vi ska nu gjuta om till en annan protes. Som hon kan fylla på med strumpor. Vi får se hur det blir. I värsta fall får vi en remiss till Göteborg och det blir en op. för att sätta in en titan i lårbenet.

Torsdag och fredag var det träning och skolan för Jennifer. Jag gick hemma och inte gjorde så mycket. Nu för tiden går dagarna ganska bra men nätterna är värre. Då ligger jag och tänker på allt som har hänt. I natt låg jag och tänkte på hur det var dagen efter amputationen. Hur gumman låg och grät för att det gjorde så ont. Och hur jag gick omkring med samma kläder i 2 dagar. Och hur jag fick tjafsa om att gumman skulle ha smärtstillande i sårkatetern var 3 tim. Det tog 5 tim första dagen innan hon fick smärtstillande på vård avd. Inte nog med att jag skulle stötta och hjälpa min dotter, jag skulle se till att hon fick sin medicin också.

Alla dagar går upp och ner. Jag vet aldrig hur dagarna ser ut. Jag kan aldrig slappna av riktigt. Man vet ju inte vilket humör gumman är på. Är hon ledsen el. arg måste jag ju ta itu med det. Skita i hur jag själv mår. Så är det ju nu för tiden.  

Till veckan ska jag till kuratorn. Usch, vad jobbigt! Det är så jobbigt att börja prata om att man mår dåligt innerst inne. Jag ser ju pigg och är ganska glad nu för tiden. Men man kan ju inte snacka om hur man egentligen mår med alla. Det är bara att säga att ”jag mår bra", livet går vidare. Så får man säga. Det låter ju bra, eller hur?

Att jag sedan har lust och ställa mig och skrika rakt ut, det är det ingen som ser. Man blir bra på att dölja saker.

Inte Kicki inte… hon som alltid är glad och pratar mycket. Bilden av mig är så fel, så fel. Tänk vad människor runt omkring mig inte vet. Jag är proffs på att dölja saker. Allt ligger i en låda, i ryggen. Tar fram det när jag är ensam, ingen ser eller hör mig. Jag törs inte visa eller säga. Bilden blir fel, av mig.

Jag är ju så glad, ständigt! Eller? Jag måste ju orka!