håret bort... och feber

27 sep -05 

Jennifer går i skolan hela dagen. Hon mår inte illa och är inte yr. Skönt!

Men har en massa blåsor i munnen och idag såg vi lite näsblod. Inte bra.

Efter skolan packade hon ihop nästan hela sitt rum. Snart blir det renoverat.  

Vår granne, som ”hobbyklipper”, sa att hon kunde klippa Jennifer nu ikväll.

Oj! Alla Jennifers lockar klipptes bort. F o m idag har Jennifer ca 3-4 cm kort hår med lite längre lugg. Jättesnyggt blev det!

Titta så fin hon blev! Min fina tjej!

 

28 sep -05

Idag hade jag satt klockan på 09:30 för att vi ska åka till Alb. Emlade Jennifer kl. 11.00 på porth a carthen. De ska sätta nål där, för idag skulle vi ta njurfunktionsprov, EKG och ultraljud på hjärtat. Ringde och bokade en sjukresa. Men... ingen taxi kom, fick skjuts av en granne som heter Janne. Trevlig typ!

Kom till Alb, satte mig och rökte medens vi väntade hennes pappa, för han skulle med.

Nålen sattes på plats av sköterskan "Bettan", på mottagningen. Sen gick vi ner till barnkardiologmottagningen. Började med proverna från njurarna. Mellan proverna så hann de ta EKG och ultraljud. När allt var klart vid 16-tiden åkte vi hem. Gud, vad trötta vi var. Jennifer var helt matt. Jennifer ville ha fiskpinnar och mos, så självklart lagade jag det. 

 

Sen somnade vi och sov till halv åtta. Sen somnade vi igen, vid 23-24 tiden. Jag kände mig helt slut efter denna dag. Förbannad på allt och alla! Det finns ingen vardag i "cancervärlden"! Alla säger att man ska försöka ha så mycket vardag som möjligt men det går inte, tycker jag. Allt jag gör har med cancer att göra. Planerar allt här hemma, för nästa dag kan det hända något. Jag...

Lagar mat, som Jennifer vill ha. Köper mat och annat, som Jennifer vill ha. Kommer till Jennifer, så fort hon ropar på mig. Hjälper henne så fort det är något, hon vill ha hjälp med. Ger henne mediciner, som jag måste ha koll på och som hon behöver. Möter henne med cykeln, när hon inte orkar gå. Hur hittar man vardagen i detta? Gärna allt för min dotter… men är detta vardag?  

 

Men jag då? 

 

Jag är mamma och vuxen, jag måste klara av detta och orka.  Men hur?

Kan ingen berätta hur jag ska orka och bete mig. Vissa dagar känner jag mig totalt maktlös, värdelös och dum som mamma. Jag kan inte göra - Jennifer, min älskade dotter, frisk. Känns fruktansvärt! Vill bara gömma mig och gråta, gråta ut. Men hos vem?

 

29 sep -05

Sov till 10 ungefär. Vi käkade frukost i vardagsrummet. Jennifer ville se reprisen från en serie.

Känner mig ganska glad idag.

Jennifer ville spela monopol, hatar att spela det. Jennifer är skitduktig på det. Vi gick upp till grannen och tog en fika istället. Jennifer började spela monopol med några vänner där istället. Sen skulle ”monopolgänget” äta pizza, de bjöd Jennifer.

Jag och Jennifer gick ner till oss sen. Vi skulle spela Nintendo, som Jennifer lånar av några andra. Men oj vad svårt det var.

Hon åkte till sin pappa en stund. Jag kollade på en film. Kollade även på KS hemsida lite. För att göra mig lite ”hemmastadd”. Där står ju lite om olika undersökningar osv. kan ju vara bra att vara förberedd. Kontrollbehov? Ja!  

Gick upp till grannen igen och tog en kaffe. Precis när jag satte mig kom Jennifer hem, igen. Gick ner till oss. Jennifer satte sig vid datorn och chattade. Jag kollade lite på tv när telefonen ringde. Det var några vänner till mig och Jennifer.

De bjöd mig och Jennifer på middag, på lördag. Det tyckte jag lät trevligt! Imorgon, fredag är vi dessutom bjudna till några andra på mat. Skönt och komma ifrån hemmet och få äta "annans mat". Trevliga och snälla vänner man har! 

 

30 sep -05 

Idag har Jennifer inte varit pigg. Vaknade vid 10-tiden. Sov igen vid 12 till 14 ungefär. Orkade inte duscha el. så. Hon gick omkring i sin morgonrock. Sen somnade hon igen vid 16-tiden och sov till 18. Vi var ju bjudna till några grannar men Jennifer orkade inte. Fick hämta lite mat hos dem istället, snällt.

En vän kom över och bjöd på lite vin, gott. Men det blev inte så mycket. Vill ha full koll, samt anade att något var fel. För Jennifer låg fullt påklädd med filt i soffan och frös. Hon hade så ont i munnen. Under dagen hade hon pratat med en läkare från Q84 och han ordinerade mer mediciner, som jag fick åka och hämta. Vi hade alltid kontakt med avd. Man kunde ringa här som helst, om det var något. Kändes tryggt.

När hon låg där tyckte jag hon kändes varm, tog febern, den var 39.1. Ringde sjukhuset! De ville att vi skulle komma in. Vi åkte, klockan var typ ett på natten. Och nu sitter jag i rum 34, Jennifer sover. Blodtrycket och syrehalten i blodet är bra.

 

Jag Emlade porth a carthen hemma, som tur var. För de stack i den vi kom. De tog lite prover. Jennifer fick 2 Panodil, sen så lade jag på lite Xylocain salva på läppen som bedövar munblåsan som hon har på underläppen. Sen somnade hon! 

 

Oj, vad svettig jag blev hemma. Packade väskan med kläder, mat och prylar som skulle med. Sa hej och tack till våra vänner, de fick åka hem. Ringde sjukresa!

Jennifer började gråta, hon blev ledsen över att behöva åka in, hon var trött, hon orkade inte gå mm. Tröstade henne och sa att hon skulle lägga sig när jag fixade allt.

 

Skönt, nu är vi på sjukhuset. Nu får Jennifer hjälp om det skulle vara något.

Underbart att vara på avd. känner mig trygg här.


Är det så här det kommer vara nu?

 

ständig oro... trött

Idag ska vi upp tidigt! Vi ska till provtagningen och undersökning på KS. Gick fel, vi gick till mottagningen men skulle till lab. Ok, ner till provtagningen, sen upp till mottagningen igen. Jag gick till kuratorn, ville prata lite om hur det är för Jennifer att ha sin pappa hos sig på sjukhuset.

Jennifer satt kvar i väntrummet medan jag var hos kuratorn. Hon hade läkartid kl. 10.30. Jag kom 10 min försent men jag gick in till läk. och Jennifer ändå. Han sa att proverna var bra. Skönt! Vi snackade om hur illa Jennifer mådde och om medicineringen. Han skrev ut mer medicin.

Var och hämtade ut all medicin. Oj, nu är det bara ca 40kr kvar till 1800kr, sen får Jennifer ett s k frikort. Vi tog även en fika på KS.

Åh, vad trötta vi var när vi kom hem. Vi sov i 3-4 tim. Sen gjorde jag mat. Efter det kom några vänner på en fika stund. De tog med Jennifer ut. Jag ringde några gånger under kvällen, hon sa att hon hade kul men mådde lite illa. Hämtade henne med cykel, vid halv ett på natten.

Jennifer ville åka in till Skanstull och kolla efter ett par skor. Hon ringde till flera olika kompisar men alla var upptagna. Hon blev ledsen. Hon kände sig ensam så, jag följde med henne. Usch, allt blev fel. Vi blev irriterade, inte på varandra men på allt annat, runt omkring oss. Vi är nog lite känsliga! Jennifer mådde som vanligt illa, hon fick sätta sig ner på Din sko affären. Hittade inga skor! Gick och tog en fika på Thelins istället. Cola, pistage bulle och en Napoleonbakelse fick det bli. Sen åkte vi hem. Jag somnade en stund, känner mig ständigt trött.

Jennifer umgicks även lite ikväll med kompisar. Hon tycker det är kul att vara med kompisarna. Skönt! De gick ute med andra vänner under kvällen. Jag gick in till några grannar en stund, för att förvilla tankarna, en stund. Men gud vad trött jag var. Gick hem och somnade framför Jennifers tv. Satte alarm på mobilen kl. 23.55 så att jag kunde ringa Jennifer. Och höra hur hon hade det.

En ständig oro infann sig att hon skulle göra illa sig själv. Att hon hade förstått hur allvarligt sjuk hon egentligen hon var. Och att hon inte orkade, när hon förstod. En rädsla kom och gick när jag inte hade kontrollen över henne. Jag ville hela tiden veta vad hon gör och inte gör. Att släppa taget, är inte lätt.

Dagen efter vaknar jag av mig själv men känner mig ändå så trött. Ska betala räkningarna, som vanligt räcker inte pengarna till. Följer med en vän och hennes hund på en promenad. Under tiden hade en vän varit här med galgar och flyttkartonger till Jennifer. Vi ska plocka ihop Jennifers saker. Hennes rum ska renoveras snart. Tänkte förbereda lite. Jag lagade lite mat, både på gott och ont, för Jennifer spydde efter en stund, det har hon inte gjort på 2 dagar. Men det blev för mycket i magen tydligen.

Hon hade tänkt gå till skolan imorgon men vi får se om hon orkar. Jag tänkte putsa fönster i v-rummet och torka runt, det blev ju förstås inget med det. Känner mig ständigt trött. Sov bort några timmar.

Jennifer gick nästan hela dagen i skolan, utom sista lektionen.

Min syster satte in 1000kr på mitt konto som Jennifer fick, hon skulle åka och köpa en vinterjacka, det gjorde hon. Jättefin, dunjacka blev det, en grön. Hon blev jätteglad när hon fick veta att hon hade fått den av sin moster.

 

Mitt i alla oro, oroar jag mig för ekonomin. Ensamstående, sjukskriven och allt som kostar när ett barn blir sjukt. Och innan jag får pengar från försäkringskassan måste jag lägga ut. Det känns, i min tunna plånbok. Så, det kändes skönt att Jennifer har en vinterjacka i alla fall.

 

 

informera skolan

Under natten har jag varit uppe med Jennifer några gånger på toaletten. Hon vill gärna att jag är med. Hon är snurrig! För övrigt så har vi sovit gott. Vi vaknade o käkade frukost. Jennifer mår illa och snurrig som vanligt. En vän kom på en fika en stund. Hon satt även kvar hos Jennifer när jag gick för att handla. Jennifer ville ha spenat. Passade även på att göra lite andra ärenden. Bland annat så tog jag kopior av läkarintyget, köpte frimärke osv.

Sedan cyklade jag hem. Ringde några myndigheter som skulle ha lite intyg osv. På eftermiddagen kom Jennifers mentorer från skolan, för att prata med Jennifer. Senare så skulle jag gå på ett föräldramöte på kvällen, för att informera om vad som har hänt. Just för att de andra föräldrarnas barn inte skulle fundera och undra vad som hänt. Så på kvällen fick Jennifer sällskap och jag kunde gå iväg. Vill ju inte lämna henne ensam. Där blev jag inte långvarig. Hann inte informera utan fick gå hem för Jennifer ringde och var ledsen. Hon mådde illa och hade kräkts. Så det blev hennes mentorer som fick informera föräldrarna istället. När jag kom hem kräktes Jennifer ännu mera. Hon somnade till slut, helt utslagen. Stackars min älskade dotter. Tycker så synd om henne. Skulle göra vad som helst för att byta med henne. Orättvist!

Jag hinner liksom inte vara jag. Jag är trött! Vill sova jag också. Är redan så van att hjälpa gumman, så fort det är något. Rent instinktivt! Ett ljud… och jag är där, hos henne. Nästan så jag är hos henne innan något händer... Intuition, kanske?

Jennifer vaknar och har kramper i magen, hon mår illa. Men hon vaknar med ett leende på läpparna. Vad är det gumman? Frågar jag. Hon ler igen och säger att hon har varit på toaletten i natt och gjort det, igen. Varför väckte du inte mamma? Frågade jag. Du behöver sova mamma, säger hon. Min gullunge! Men oj vad glad jag blev när hon berättade det, nu är äntligen magen igång igen, tänkte jag. Och det blev bara bättre och bättre. Annars har det varit en trött dag. Men som vanligt kräktes hon lite. Är så trött på hennes illa måendet.

 

Idag, den 22 sep. Blev en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Den här dagen var hemsk. Vi gick upp vid halv nio tiden. Vi skulle gå till skolan och berätta för Jennifers klasskamrater om att hon hade fått cancer.

Man gör så. Enligt konsult sjuksköterskan på Alb, så brukar man göra så, om man vill och orkar. Annars gör hon det. Detta för att det inte ska spekuleras och vara några funderingar bland klasskamraterna.

Jennifer kämpade sig dit, hon var så yr och matt i kroppen. Men hon skulle dit, min envisa dotter. Vi kom dit efter en stund. En klasskamrat fick se Jennifer, hon blev så glad att hon sprang fram och gav Jennifer en stor kram. Hon stapplade sig uppför trapporna upp, för att sen gå in i SO-salen.

Mentorerna pratade en stund. Sen lämnade hon över ordet till mig. Jennifer kände att hon inte orkade prata. Och jag hade full förståelse för det. Det blev helt improviserat. Visst var jag lite nervös, men ändå inte. Märkligt. Jag måste, för Jennifers skull... måste.

Nu satt barnen helt tysta. Man kunde höra en knappnål falla. Jennifer satt bredvid en vän, som redan visste allt. Tog djupa andetag och svalde. Hjälp, vad ska jag säga? Hjälp, fokus! Tog nya andetag och tittade på min älskade dotter.

 

Jag berättade hur det stod till, rösten vek sig några gånger men det gick ganska bra ändå. Men det kändes så konstigt. Där stod jag, framför ca.20 barn som var i 14- års ålder, som var friska, i mina ögon. Men ett barn var sjukt i cancer. Det var mitt barn! Tiden gick fort. En kille, ställde en fråga. Han undrade hur Jennifer hade fått cancer. Ja, det undrar jag också, sa jag.  Men tyvärr finns det inga svar på det. Läkarna vet inte.

 

Sen gick alla på lunch. Jag och Jennifer satt kvar i klassrummet. Suckade och undrade vad vi höll på med. Vad är det som händer?

En tjej kom fram och hälsade. Hon hade stått utanför dörren och tittat in. Hon visste och kom fram för att krama om Jennifer. Skönt att se att Jennifer har kompisar, tänkte jag. Efter en liten stund kom en kille fram. Han hade redan ätit färdigt. Vi stod och pratade lite med honom, han frågade en massa saker. Han berättade att hans farmor hade dött i cancer.

Jennifer var helt slut. Mamma, jag orkar inte gå hem, sa hon. Men vi tar det lugnt och försiktigt, sa jag. Efter stapplande långsamma steg, var vi ändå hemma. Då var det som om luften hade gått ur oss. Både jag och gumman var helt slut. Hade sådan huvudvärk. Men det gick inte många minuter innan jag insåg att vi inte har någon mat hemma. Så, det var bra upp igen och iväg och handla. Mat behövs ju, hur trött man än är. Jag har ju ingen som kan göra det istället. Måste ju ordna sådant, själv. Slumrade till igen, när jag kom hem.

Men då "plingade" det på dörren, jag gick och tittade i titthålet. Där stod en massa barn! Jag orkar inte tänkte jag och somnade om, igen. När vi vaknade gick jag ut på balkongen för att ta en cigarett, där låg det ett stort blomsterpaket. Det var till Jennifer! Öppnade det åt henne, det var från några klasskamrater. Åh, vad gulligt gjort! Efter en stund kom de tillbaka och undrade om Jennifer hade fått blommorna. Hon blev så glad att hon kramade om dem. Tänk vad lite blommor kan muntra upp!

 

 

cellgifter... kräkgift

15 sep

 

Mitt älskade dotter, 14 år... Mitt allt!

 

Nu satte allt i gång! In kom de med flera påsar och hängde i droppställningen. Cellgifter, medicin mot illamående mm. Det tog ungefär 12 tim så började Jennifer må illa på nytt. Hon började kräkas och som hon kräktes. Allt hon spydde var grön galla. Hon hade ju fastat sen tolv natten innan, hon hade ju ingen mat i magen. Hennes pappa var också med. Jennifer vill inte släppa mig. Hon sa att det kändes konstigt att se oss i samma rum. Hon blev irriterad på sin pappa. Dagen gick åt till att hjälpa henne vid alla kräkningar och toalett besök, får nu skulle allt urin mätas. Så hon var tvungen att kissa i potta varje gång som sen skulle bäras ut till sköljrummet. Jag märkte ganska snart att detta var vad jag kommer att pyssla med under resterande dagar. Vi somnade i alla fall efter mycket pysslande.

 

 Cisplatin och Doxurubicin

16 sep

Åh, vilken natt! Inte många timmars sömn här inte. Upp ca 8-10 gånger under natten för att hjälpa henne. Ut med pottan i korridoren. Ringa på mer pottor... suck, hur ska jag orka detta. Var och varannan timme ville hon kissa o kräkas. Jennifer blev ännu tröttare. Och matt i kroppen. Vit, blek och ingen ork alls. Vi sov till kl. 10 dagen efter. Hon ville inte äta frukost men jag fick i henne 2 rostade mackor i alla fall. Lite jordgubbssaft också men det smakade illa likaså vattnet. Inget var gott. Hon sov mycket! På eftermiddagen åkte jag hem, en sväng. Hennes pappa hade kommit så jag kunde åka. Jag passade på att duscha och byta kläder. Åh, vad skönt det var. Lyx! Passade på att göra ärenden till apoteket och några andra saker som skulle inhandlas till Jennifer. Mycket att tänka på. Jag mötte upp några vänner som skulle följa med och besöka Jennifer. De hade köpt present till Jennifer. Hon blev jätteglad av att se dem. Men efter en liten, liten stund orkade inte Jennifer mer. Då åkte de hem. Äntligen lite lugn och ro. Man blir fort trött här!

17 sep

Oj, vad Jennifer har kräkts idag, igen. Nu har vi problem, sa en av läkarna. Inga mediciner hon får hjälper mot illa måendet. Läkarna och sjuksköterskorna gör så gott de kan men Jennifer mår så illa ändå.

 

Vi satte på tv´n, det var ett musikprogram. Jennifer satt på toaletten, som vanligt. Jag satt i min säng. Plötsligt ropar Jennifer. Mamma! Ja, snälla gumman vad är det? Jennifer visade tummen upp och sa äntligen, det funkar. Nu är det så att ha avföring när man ligger på sjukhus och får diverse mediciner, är inte en självklarhet. Det är ju så viktigt att magen fungerar.

Ringde mamma och pappa och berättade hur dagarna var. De önskade att vi kunde bo närmare varandra. 42 mil är lite för långt för att bara komma över o fika och titta till oss, sa de flera gånger. Och jag förstår dem. Somnade gott den kvällen. Ensam i själen, igen.

18 sep

Nu börjar nedräkningen för att få åka hem. Vilket vi ska få göra på måndag kväll. Jennifer längtar! Hon vill ha "hemmavatten", sa hon.

Men som vanligt spydde hon mycket och kissade mycket, under hela dagen. På kvällen vid 17.30 tiden kopplade de bort cellgifterna. Nu ska hon bara ha dropp som "sköljer" bort giftet, ur kroppen.  Nu behöver jag inte ha handskar på mig mer, när hon kräks. Är ju tvungen att ha det. Inte så bra om det kommer på mig. Jag hjälper ju henne med papper och kräkpåsar. Står med kall handduk och torka svetten, som rinner utmed ryggen. Hon mår så illa, min lilla Jennifer. Tycker så synd om henne. Droppet hon ska ha nu, ska vara till 18 tiden på måndag kväll. Tänk, tänk om jag kunde byta med henne. Varför?

Inte nog med att det är mycket med min dotter. Jag ska också hjälpa henne med hennes pappa. Kommunikationen där är inte så bra och jag får ofta förmedla saker dem emellan. Jennifer blir mer och mer irriterad. Jag har bestämt mig för att prata med kuratorn. Hon tycker att han kan komma på besök ibland. Det är svårt när de inte har träffats så mycket, tidigare. Känner inte varandra så bra.

Måndag! Idag fick Jennifer en ganska skön dag. Hon spydde inte en enda gång, skönt! Hon tyckte dagen gick sakta men hon sov bort en ganska stor del av dagen. Jag började plocka ihop lite av alla saker, vi skulle ha med oss hem. Sprang till sjukhusapoteket för att hämta ut mediciner, köpte en dyr febertermometer 242 kronor kostade den. Men det var det värt, för det är viktigt att kontrollera tempen hemma för det kan innebära infektion. Senare på eftermiddagen kopplade de bort droppet. Plötsligt snurrade det till för Jennifer. Snabbt kom personalen in med blodtrycksmätaren och kontrollerade. Men det var bra. Vi gick sakta ner till taxin.
Vad skönt det var att komma hem. Jennifer var fortfarande snurrig. Men vi tog det lugnt, jag pysslade lite. Min sängplats är från och med nu inne i hennes rum. Hon känner sig trygg om jag är där, sa hon. Om det skulle hända något. Och för mig var det absolut inga problem. Ville vara nära min dotter så mycket jag kunde och fick. 

Ligger och funderar... känner mig ensam. Hur ska jag orka? Ska det vara så här? Ska varje behandling vara så här?
Tysta, långsamma tårar kommer. Jag känner nästan att magen ville vända sig om. Är så trött, kan inte sova. Varför inte bara släppa kontrollen, låta någon hjälpa mig. Nej, törs inte. Blivit så besviken flera gånger, när någon ska hjälpa mig. Kontrollbehov? Ja, blir det fel får jag skylla mig själv. "Som man bäddar får man ligga" heter det ju... Är det så mitt liv ska bli? Eller?

Nä, nu sover jag... finns en dag i morgon. Hoppas jag!

12 sep, då börjar det…

Då bar det iväg till Alb. Vi startade dagen med Crom. Då undersöker man njurarna. Ett s.k. njurfunktionsprov, det tog 2,5 timmar. Det blev ekg och ultraljud på hjärtat, också. Allt såg bra ut. Men vilken tid allt tog. Jag blev sjukskriven i en månad f o m idag.

 

"Vi" läggs in på avd. Q84 på Astrid Lindgrens Barn sjukhus. Vi fick rum 12. Tv och video fanns på rummet. Jennifer skulle få välja videofilmer, det fanns filmer för tonåringar. Det var fint på rummet, kändes ombonat. Lampa med tyg över, barngardiner med clowner på. Rött bord och röda stolar. Det stod redan två sängar där. Kändes bra där, då. Vi blev informerade om rutinerna på avdelningen. En läkare satt och berättade om behandlingen osv. Hon berättade också att det helst ska vara med en förälder,här på avdelningen. Eller, det går bra med en nära vuxen person.

 

Nu började de sticka Jennifer i armen, de tog ytterligare några prover. Sen sattes det in dropp. På kvällen kollade vi på en video film. Från kl. 00.00 ska Jennifer börja fasta för att i morgon, onsdag ska de operera in en porth a carth ovanför högra bröstet. Dosan är fylld med silikon. I botten utgår en plastslang som förs in i ett stort blodkärl. Den ”porten” ska användas, för provtagning eller för att tillföra medicin eller dropp, det används en speciell nål som är böjd i 90 graders vinkel. Nålen sticks genom huden in i dosan så att spetsen når botten. Silikonet hindrar nålen från att glida ut. Till nålen kopplas kort slang som används för att ansluta spruta eller droppslang.

 

Vi var även på hörselkontroll idag. Cellgifterna kan påvekra hörseln. Jag funderade när de informerade oss om det. Att, är det något som cellgifterna inte påverkar i kroppen? Finns det något som det inte påverkar? Det påverkar ju till och med kropparna utanför Jennifer. Vi som står bredvid. Vi som är nära Jennifer.

 

Efter det visade de oss mer utav avd. och hur rutinerna är. De informerade oss även att det kan bli kort varsel för operation i morgon. Vi somnade fort den här kvällen. Måste passa på om man kan och får.

Då var det operations dag för Jennifer. Vårdpersonalen väckte oss och klockan har tickat kl. 07:00. Nu var det dags. För första gången ska hon opereras och sövas ner. Hon är nervös och det är ju inte så konstigt. Nu var det dags för förberedelser. Så det blev dusch i en speciell tvål, Hibiskrub. På med rena sängkläder och ny skjorta. Jag ringer hennes pappa och talar om att nu är det dags. Han sa att han kommer på en gång.  

Vi rullar ner till operations avd. Jag får ta på mig kläder ovanpå mina egna, grön overall och hårmössa. Jennifer tycker jag ser jätterolig ut, kul att kunna roa henne lite. Jag följer med Jennifer in i operations salen. Känns kallt! Jag känner mig lugn. Jag själv, har sett op.sal tidgare. Känns bra att ha en viss erfarehet av sjukhusvärlden tidigare. Kanske kan påverka gumman att det är lugnt. Nu ger narkos läkaren M, Jennifer lite morfin så att hon kan slappna av. Efter några minuter så ser jag att det börjar verka, Jennifer börjar slappna av.

Efter en stund frågar M henne om vilken spruta hon vill ta, han har två stycken. Du får välja vilken, säger han. Jennifer slumrar och säger ”ta den bästa". Han blinkar till mig och så ger han henne sömnmedlet. Då visste jag att nu somnar hon snart. Det tar bara 10 sek så börjar Jennifers ögon rulla bakåt. Jag säger sov så gott. Det såg speciellt ut, tyckte jag. Men jag kände mig trygg! Den här personalen vet vad de pysslar med. En sköterska följde med mig ut. Hon sa att Jennifer är klar om ca 2 tim.

 

Hon somnade gott och jag tog stegen till restaurangen för att inta lite frukost. Då ser jag hennes pappa komma. En aningens försent men ändå där, för henne när hon vaknar.

Han följde med mig för att uppdatera sig lite om hur det hade gått före operationen. Och jag berättade om det ena och det andra, då säger han plötsligt, "hur kan du vara så glad"? Vadå glad? Då sa jag att Jennifer vill att jag ska vara glad, när jag är glad. Ser hon mig glad och trygg så inverkar ju det på henne, berättade jag. Jag åt min frukost, gick till Ks-boden för att köpa en gosig liten nalle, som en liten tröstnalle. Som hon skulle få när hon vaknade.

 

När de hörde av sig gick vi ner till uppvakning rummet och där låg Jennifer och sov. Hon var så fin! Jag och pappan satte oss bredvid henne, på var sin sida av sängen och väntade på att hon skulle vakna. Det gjorde hon självklart, efter en stund. ”Åh, jag vill sova mer” var det första hon sa. Och "är de redan färdiga"? Efter ytterligare en halvtimme så åkte hon upp på avd. Q84. Jennifer var trött och efter ett tag mådde hon illa, vilket man kan göra av narkosen. De berättade att de även hade gjort nytt biopsi på benet. Sen somnade min gumma om och jag somnade bredvid.

 

 

 

 

Så, nu var allt igång.