röntgen

Jennifer frågade mig flera gånger:

-Mamma, vad är det värsta som kan hända?

Ja, svarade jag. Du vet att mamma har spelat fotboll också, benen tar mycket stryk. Du kanske har fått en liten spricka och så har det blivit inflammation, kanske.  Dom kanske måste operera, sätta på gips och så får du hoppa på kryckor några veckor. Men ta inte ut något i förskott, vi får inte tro det värsta, sa jag till henne.

 

Vi kom till ALB torsdagen den 8 sep -05. Vi gick in genom dörrarna till akuten, suck o stön, tänkte jag. Det här är ett sådant ställe man alltid får vänta i evigheter. Alltid är det någon som har det värre än vi, som går före. Så är det ju på akuten. Här prioriteras alla patienter utifrån vilken skada man har, inte när man kommer. Vi fick vänta en liten stund för att komma fram för att tala om vilket problem Jennifer hade.

Sjuksköterskan tittade på Jennifer, upp ifrån och ner, hon kändes så misstänksam. Det var ju faktiskt så att Jennifer inte skrek av smärta, hon kunde faktiskt gå (haltade) och hon var vid medvetandet. Jag tyckte att hon fnös och undrade vad vi gjorde på akuten. Men det är klart, på ett sätt kan jag förstå henne. Jag tycker själv att man åker till en akut när det verkligen är något. D.v.s. om man har andnöd, på väg att förblöda osv. alltså livshotande problem. Men nu satt jag där och jag ville verkligen att en läkare skulle titta på min dotters ben, för det här var inte normalt.

Vi betalade 140 kr och satte oss ner för att vänta, då var klockan 10.30. Och som vi väntade. Skulle ha tagit med oss mat när man åker till ett sådant ställe där man får vänta i flera timmar, tänkte jag. Men jag hade lite små pengar med mig som vi lade ut på automaterna, som innehöll en gammal torr macka. Och kaffe förstås, det drack jag nog en tre fyra muggar. Tiden gick, vi satt där och såg hur den ena patienten efter den andra gick in och kom ut med gips bl.a. Barnen skrek i väntrummet, oroliga föräldrar gick ut och in, stod och pratade i sina mobiltelefoner. Vi satt där och funderade. För en liten endaste sekund funderade jag på vad gör vi här?

Är det verkligen så allvarligt att vi måste uppsöka akuten, tro? Men vilken tur att jag gick hit med gumman! Jennifer blev uppropad och vi blev visade in till rum 26. Rummet såg ut nästan som vilket behandlings rum som helst. Men det här var gult med en massa djur på väggarna. En läkare kom till slut, då var kl. ca 18 på kvällen. Han började med att fråga Jennifer vad som hade hänt osv. Sen började han vrida, klämma och dra i hennes ben. Det handlar om höger ben, strax nedanför knäskålen. När jag iakttog undersökningen, så såg det inte ut som om hon hade så ont. Men oj vad hon vred sig när han gjorde vissa tryck o dragningar. Det var inte brutet någonstans, sa han. Men av hans ansiktsuttryck så såg han inte helt nöjd ut. Något var konstigt, sa han. Plötsligt säger han: grattis, ni har vunnit en röntgen! Vi skickades upp på plan 4. Där satt vi inte så länge. Det var bara vi och en pappa med sin son. De tog ca 4 bilder av benet, sen gick vi ut i väntrummet och väntade för ev. om det skulle tas flera bilder. Och självklart skulle det tas fler bilder för efter 5 min kom de och hämtade oss igen. De ville ha nya o fler bilder. Det blev 4-5 bilder till.

Sen gick vi ner till akuten igen o rum 26. Där satt vi länge och väntade. Det här var värsta väntan. Man undrade ju vad det var i benet. Jennifer frågade mig flera gånger vad det värsta som kunde hända. Då svarade jag, som tidigare att de kanske skulle operera, gips och sen hoppa på kryckor. – Men mamma, jag kan inte hoppa på kryckor!