Rädd... och ensam

6 maj -07 

Tja, idag har vi inte gjort så mycket. Sov till 11, käkade frukost. Under tiden kom det hela tiden människor som skulle prata och höra hur gumman mår.  

Helt underbart väder ute, tänkte att vi ev. ska gå ut idag, om det går. Gumma somnade om en stund till. Hon är så trött hela tiden, säger hon. Kollade lite på tv, vi satt och pratade lite, undrar lite hur hon tänker när hon mår som sämst. Men hon säger hela tiden att det är så mycket.

När klockan blev närmare 15 på em. så sa jag att nu går vi ut. Sa att vi går och köper mat vid Eriksdalsgrillen. Efter lite trugandet så kom vi iväg. Men det kändes så konstigt när vi gick på Sachsgatan ut mot Ringvägen. Det kändes som om Jennifer blev mer och mer irriterad. Fattade inte vad som var fel. Men vi gick tysta fram, tittade ner på alla kolonistugor och det fina vädret. Väl ute vid Ringvägen så säger Jennifer att hon får panik av att vara här. Då frågar jag av vad, då säger hon att det är jobbigt med alla människor, hon blir stressad av alla som går omkring henne. Jag går lite fortare nu ner till grillen. Hon vill ha hamburgare o strips o läsk. Jag tänkte att vi kunde sitta ute och äta vid parkbänkarna vid korsningen och kolla på alla människor och njuta av solen. Vi försökte men det gick inte. Hon ser inget, sa hon. Alla kommer mot mig, alla stirrar på mig. Jag är konstig, säger hon. Ok, då går vi mot sjukhuset igen då. Jag vill gå till lägenheten, sa hon. Det var för ljust ute, tyckte hon.

Väl inne så kom en sköterska med gummans mediciner. Vi satte oss för att äta, plötsligt så blir gumman vansinnig. Hon säger att hon vill hugga sönder soffan och skära upp täcket. Hon skriker till och undrar vad det är som händer med henne. Mamma, jag har ingen koll på mig längre, säger hon. Jag försöker lugna henne. Frågar vad hon känner och vad hon tycker, just nu. Jag vet ingenting mamma, längre. Jag vill bara förstöra något, jag blir vansinnig snart, vill bara skrika och försvinna. Jag kramar om henne hårt. Hon kramar hårdare, om mig.  

– Mamma, jag är rädd! Säger hon.

– Men gumman, jag är här. Jag är hos dig hela tiden. Det har jag lovat, min älskling.  

Vi kramas länge och hårt. Som om vi aldrig mer skulle ses. Mina ögon fylls med tårar. Jag vill vara stark inför henne. Hjälpa och vara den som stöttar henne. Jag får inte rasa. Får inte! Måste som alltid vara stark, inte visa känslor. Då rasar jag!  

Tänk, tänk vad man kan älska sitt barn. Även om min dotter är konstig, just nu så är kärleken villkorslös.  

Sköterskan kommer tillbaka. Jag berättar hur gumman känner och vad vi pratat om. Hon märker att här står det inte rätt till. Hon ser att Jennifer är konstig. Hon tar med gumman ut och pratar lite.

De kommer tillbaka efter en stund. Min älskling har lugnat ner sig. Hon försöker få i sig lite mat men det går inte. Hon är hungrig men mår illa och vill inte äta.  

Jag är så trött, mamma. Hela tiden, jag orkar inte mer.

Om någon visste hur jag känner och vad jag ska göra i denna situation. Jag känner mig totalt maktlös. Jag blir så ledsen, vet inte vad jag ska göra snart.  

Nu är kl. 23.42 enligt datorn. Och varför jag är vaken nu beror förstås på min dotter. Hur mycket ska hon orka egentligen? I typ 2 timmar nu, så har hon kräkts. Vet inte hur många gånger, men många. Tappat räkningen. Jag är så trött på allt detta kräkandet. Och stackars gumman, hon är helt slut. Nu ligger hon helt utmattad i sängen och försöker sova. Fast hon mår illa. Hoppas hon får sova i natt, det är hon värd. Och så har vi då vår lilla sköterska som har sprungit som en galning fram och tillbaka. En helt suverän sköterska! Tar min gumma verkligen på rätt sätt. Skönt att det finns sådana människor.

Jaha ja, jag sitter fortfarande och hjälper gumman. Klockan är nu snart 02 på natten. Nu vet jag inte hur många gånger hon har spytt. Blir galen på detta snart. Sköterskan kom med en ”Primperan”, det är en illa mående tablett. Hoppas den hjälper! Nu ska jag försöka sova. Är så trött så trött.  

7 maj -07 

Nu har vi kommit tillbaka från Södersjukhuset. Har varit på läk. besök hos en hjärndoktor. Hon är en doktor som hjälper oss att hitta vad som är fel när Jennifer skakar i vänster arm/hand. Gumman fick ta lite prover. Sen gick vi tillbaka till lägenheten som vi har på BUP. På väg dit så började gumma bli ”galen” igen. Hon blir helt hysterisk. Vill inte leva, det är så mycket, orkar inte mer och allt hon nu säger. Hon vill bara skrika rakt ut men törs inte för personalen på BUP. Hon vill vara ”till lags” säger hon. Hon vågar inte visa alla sina känslor för dem. Men för mig visar hon hela sitt register av humör. Och tyvärr vet jag inte riktigt hur jag ska hantera detta/dessa utbrott. 

Det är så jobbigt.

Jag ringde skolsköterskan på gummans skola. Ville prata lite. Hon är en pärla! Ville berätta att vi har angett henne som kontakt i skolan. Hon är så gullig mot min kära gumma.  

Tänkte också att hon kunde berätta för mentorerna och de andra lärarna om hur läget är. Men tyvärr svarade hon inte, så jag lämnade ett meddelande. Får se om hon ringer upp, hoppas det.

Gumma lade sig för att sova och varva ner. Det kom in en skötare som sa att Jennifer/vi har samtal kl. 13 med en läkare.

Nu ska vi försöka vila lite och ta det lugnt fram till samtalet. Är mycket trött efter denna natt. 

Mötet gick bra. Det bestämdes att vi skulle vara kvar hela veckan. Jennifer har fått en kontaktperson. Hon verkar jättebra. Det bestämdes lite aktiviteter som gumman ska ha. På fredag ska Jennifer följa med henne på musik lektion. Sedan så har vi lite ”måsten”.

Imorgon ska gumman på ögon kontroll. På mötet med läkare tyckte han att Jennifer såt ovanligt blek ut, det tyckte jag också. Så han skickade med oss en remiss till lab. för blodstatus. Lågt Hb, säkert! 

Nu i kväll har vi fortfarande inte fått svar på blodstatusen men det var inget akutsvar, kan ta lite tid. Vi käkade lite uppe vid SÖS entrén.

Jag åkte till Bagis en snabbis. Hämtade sprutan till gumman som hon ska ta varje måndag. Jag bytte kläder, duscha och kollade posten.

Skönt att vara hemma! Kom tillbaka, gumman tog sprutan. Snackade lite med kontaktpersonen som hade varit med gumman, pratade om hur det hade gått och vad de hade gjort när jag var borta.

 

Det hade gått jättebra. Jennifer verkade mycket nöjd.

På kvällen nu så har vi tagit det lugnt. Tänkte att vi skulle sova tidigt, ska upp kl. 7 i morgon.

Go natt!

Vår utsikt från rummet, skönt att vila ögonen, och

filosofera... låta tankarna fara iväg. Någon annanstans.

Jennifer är någon annan... än min dotter

Jag märkte att hon blev mer och mer annorlunda, som person. Jag var inne hos henne mycket, i hennes rum. Kändes konstigt hos henne. Det var inte som vanligt. Men, jag bara var där, ville bara vara där. Tysta! Jag kände hennes vibbar och hennes känslor. Hon mådde definitivt inte bra. Vad händer min dotter? Det är så obehagligt när det händer saker med min dotter utan att jag har kontroll. Vet inte vad jag ska göra nu.

Senare på kvällen blev hon mer och mer ”isolerad i sig själv”. Hon låg i sängen och tittade bara rakt ut i luften. Under dagen hade hon fått 3 st. 5 mg Stesolid, för att dämpa ångesten och depressionen. För kändes som om min gumma höll på att glida ifrån mig. Jag orkar inte mer!  

Bröt ihop i hallen, tårarna rann ner i telefon katalogen som jag hade framför mig. Jag tänkte att jag inte fixar det här längre, jag behöver hjälp. Vart vänder jag mig?

Till slut ringer jag vårdguiden gråtandes, måste ju nu fråga hur mycket stesolid jag kan ge henne. För nu kändes det som om jag kunde ge henne hur mycket som helst. Fick vänta en kvart på att få prata med någon. Det visade sig att den sköterskan jag fick prata med inte visste det heller så hon fick slå upp det i FASS. Efter ett tag så sa hon 3 ggr/dygnet. Ok, sa jag då kan hon ta en till.

Berättade lite hur läget var. Sedan frågade jag om vad hon tyckte. Hon sa direkt att jag skulle kontakta barn psyk. Jag fick tele.nr dit. Skönt att prata med någon. Vi pratade ganska länge. För jag kände mig ensam… varför jag?

Hon tyckte jag skulle kontakta någon som kunde ta hand om mig. Men jag sa att jag inte hade tid med mig själv. Min dotter kommer först nu. Jag får ta hand mig själv sen, om jag kan.
Jag avvaktade lite med att ringa till barn psyk då jag tyckte att gumma blev lite bättre men det gick upp och ner. Senare på kvällen så kändes det som om jag var tvungen att ringa och åka in. Hon var så ledsen och uppgiven.

Till slut somnade vi i min säng. Skönt att se att hon kan sova i alla fall. Hon blir ju så trött av att må så här.

Nästa dag ringde jag till Jennifers psykolog på Alb. Rådgjorde lite med henne hur jag skulle göra, om jag skulle åka in eller inte. Svårt, tyckte hon. Hon har ju tid hos henne i morgon fredag. Då kan jag bedöma henne, sa hon. Jennifer gillar att gå och prata med henne. Vi stannade hemma, jag ägnade hela dagen åt min dotter för att prata och bara vara hos henne. Ibland behöver man inte prata heller, bara vara.

Nu var jag nästa lite rädd… nu var hon inte min dotter längre. 

4 maj – 07

Vi sov till kl. 11, skönt!  Väckte gumman för att hon skulle få god tid på sig att göra sig i ordning för att åka till psykologen kl. 14. Hon orkade inte göra sig i ordning, som hon brukar. Håret struntade hon i och kläder blev något i stil men mjukis byxor och min stora gråa luv tröja. Alla kläder hängde på henne. Hela hon såg grå ut. Vit i ansiktet, tom i blicken… jag fick styra henne vart hon skulle gå. Hon stod liksom stilla nu. Inget hände! Fick knyta hennes skor. Knäppa jackan och sköta allt. Hon var som en liten 2-åring nu.

Självklart var Jennifer alltid själv inne hos psykologen. De ringde bara om det var något speciellt som jag skulle veta eller om det var något annat. Nu satt jag nere i cafeterian och fikade. Nu ringde Jennifer efter mig. Nu hade de pratat en timme. Nu ville de prata med mig. Psykologen berättade att hon ville skicka Jennifer till psykakuten på Saschas Barnsjukhus på Söder. Ok, sa jag. Jag var redan inställd på det, innan hon sa det. Skönt att få det bekräftat det jag hade tänkt. Hon berättade att det kändes osäkert att skicka hem Jennifer när hon mådde så här. En läkare borde titta och prata med henne innan ni åker hem. Sagt och gjort så åkte vi dit.

 

Vad händer i våra liv egentligen? Jag som tyckte att allt börjar sakta men säkert bli till det lite mer normala. Våren kommer och värmen och grönskan med den. Man ska grilla och klä sig lite tunnare, man ”ska” bli lite gladare, tycker man. Solen skiner och allt börjar kännas lättare.

Men för oss… nej inte för oss inte. Man tycker ju att vi har satts på prov nog mycket nu. Men nu ska vi tydligen sättas på prov när det gäller det psykiska också.

Jennifer tittade djup in i mina ögon, stirrandes nästan och frågade mig vad som händer med henne. Fy vad det är svårt att svara. Jag vet ju inte mer än att hon mår psykiskt dåligt. 

Hon känner att allt bara snurrar, hon har fullt i huvudet, vill inte leva – vill till lilla pojken som dog och hon minns inget, säger hon. Hon drömmer hemska drömmar om ormar som kommer och andra saker som flyger iväg.  

Hon säger flera gånger: 

– Nu kommer de! Mamma, de kommer!

Jag svarar: Vilka kommer? Det är ingen som kommer, gumman. Det är bara vi här!

– Nä, mamma nu kommer alla! Ropar hon nästa ut.  

Men, hon vet inte vilka som kommer. Hon vet inte när och vart de kommer ifrån. Hon ser dem i sitt huvud, säger hon.

Och en annan fras kommer också… 

Nu hoppar de mamma!

Vilka hoppar?

Ormarna! De kommer här och där, säger hon.

Hur förklarar man då vad det är som händer med henne? 

Och här sitter vi nu… på Barn och Ungdoms Psykiatri Akuten. Jag och min Jennifer. En ny värld! Vet inget om vad som händer här näst. Så, vad resten av denna dag vill göra med oss, återstår att se. Väntar på läkaren nu, får se om gumman blir inlagd. Här gäller det att ta en sak i taget, inte stressa iväg. Vad är viktigare än min dotters hälsa?

5 maj – 07

Vi blev självklart inlagda. Jennifer blev inlagd. Jag fick bo med henne.

Jennifer mår mycket dåligt. Hon känner sig osäker på sig själv. Och jag känner mig tryggare om jag vet att jag har professionell personal i närheten om det skulle vara något. Vi fick ett rum där det var en bäddsoffa.  

I mitt huvud bara snurrade det, visste inte varken ut eller in. Vad håller på att hända? Jennifer känner sig som ett ”psykfall” som hon säger. Eller som hon sa till läkaren som vi pratade med idag, lördag. Då sa hon att hon känner sig som ”Haga mannen”. Fattar inte hur gummans hjärna funkar just nu. Hur och vad tänker hon på när hon säger så? Och hela tiden säger hon att hon har så mycket i huvudet. Det är så mycket att tänka på, säger hon hela tiden. Det kommer en massa saker, säger hon. Jag bara ”pratar” med och försöker förstå vad hon menar. Men det är inte lätt.

Efter att vi hade pratat med läkaren och en sköterska så bestämdes det att vi skulle vara kvar över helgen. Jennifer känner sig osäker och jag på henne. Då tyckte de att det var bäst att vi var kvar. Vi förflyttades till en lägenhet s.k. eget boende men med personal i närheten. Vi kom dit och det var jättefint. Men som sagt, vi är här för att det finns risk för att Jennifer skadar sig själv. Det finns nämligen ingenting som gumman kan använda. Allt är inlåst, allt! Fick be om en smörkniv.

Det sattes upp regler. Enkla, så som t.ex. att Jennifer får aldrig vara ensam, det vill eller det får hon inte för mig heller. Så varje gång jag går ut så måste jag ringa efter personal. Får inte lämna henne ensam. Likaså gummans mediciner, det låser de in långt ifrån oss. De kommer med det till Jennifer när hon behöver den.

Efter installationen så stack jag hem och hämtade östrogenet som jag glömde igår. Ringde hennes pappa och berättade hur läget är. Snabbt hem, packade ner mer kläder och div. saker som gumman ville ha. Sen snabbt iväg, gumman var hungrig också. Jag lovade att köpa med mat till henne. Köpte kebab till henne.  

Snackade lite med ”medicinsköterskan”. Gick ut lite och kollade ute i korridoren. Tomt och lite ödsligt var det. Träffade en personal. Gick tillbaka, gumman duschade och jag fixade lite och bäddade sängarna. Jennifer blev lite ledsen igen. Så vi pratade igen och igen och igen. Hon ville ringa sin pappa och det gjorde hon men han svarade inte. Hon kände sig utanför.

 

Tankar ut genom fönster

Tittade ut på vår underbara utsikt. Ser alla båtar, människor som går, springer, jobbar i kolonilotterna nedanför sjukhuset. Solen skiner och här är vi instängda. Livet skulle kunna vara lite bättre men vad är viktigare än att min dotter mår bättre. Skulle kunna göra vad som helst för henne. Oj, vad jag älskar henne. Hon är underbar! Mysigaste ”lilla” krabat jag känner, fast hon är 16 år.

 

Nu ska vi försöka sova. Hoppas det blir en lättare natt för min dotter och att hon får sova mer. Hon sov så lite natten till idag.

när jag kommer tillbaka... blir gumman annorlunda

7 jan -07

Ja, hösten rullade på fort och december och vinter mörkret kom fort. Vad som är lite märkligt är att det var så varmt. I december var det fortfarande kring 10 grader varmt. Skönt men lite konstigt.

Har varit och fixat med gummans pengar som hon har fått för sin sjukdom. Jag har ju henne försäkrad sen hon var liten. Så den 13 dec var vi i Farsta och hos en rådgivare som skulle hjälpa oss och placera pengarna. Det gick bra.

Sedan så var vi på kontroll på ALB.  

Anton Berg från radio P3 Star har också varit här. Han gjorde en liten kort intervju inför radioprogrammet som ska sändas på julafton. Gummans tidigare program blev det program, som hittills hade mest lyssnare, det året på den kanalen. Och det var många som hörde av sig om hur det gick senare. Det var kul, så då går det programmet i repris på julafton. Plus att Anton ville lägga till lite om vad som har hänt sista tiden.

Julen närmade sig med stormsteg och fy vad det var svårt att köpa julklappar till min kära gumma. Hon har nästan allt, tycker jag. Och nu efter det vi har varit med om så tycker vi inte att julklappar är så viktiga. Bara vi har varandra. Det låter klyschigt men det är faktiskt så. Vad skulle jag ha gjort utan henne i jul?

Självklart åkte vi till släkten i Värmland och firade jul med tjocka släkten. Lite jobbigt men inser nu att de är viktiga för mig. Det var inte så mycket snö men vi gjorde det trevligt ändå. Jag och Jennifer tycker det är viktigt att få vara tillsammans, förra året var det den mest tragiska jul vi någonsin varit med om. Livet har fått ett helt annat värde.  Tänk om vi inte hade våra nära och kära, tänk om man var helt ensam? Vad hade jag gjort i den situation som jag har varit i? Ingen att ringa, ingen att prata med, när man känner för det? Ingen syster som kommer och stöttar? Man har ingenting! Vad hemskt! Ändå finns det så många som är ensamma.

Jennifer oroade sig mycket för vad vi skulle göra på nyår. Vi pratade mycket med hennes kompisar och de skulle ut och festa, åka runt i stan och träffa sina kompisar. Det kunde/ville inte Jennifer. De hade sagt att det var jobbigt att köra rullstol. Hon ville inte tränga sig på. Jag förstår henne också. Kompisar som inte bryr sig när man har det jobbigt är svikare, tycker jag. Vad är det för kompisar?

Vi bestämde att när vi kommer hem från Värmland, så åker vi tillbaka dit.  

Till vänster den gamla, till höger den nya ”Panthera”

 

Vi åkte tillbaka till Värmland och firade nyår. Var bara hemma för att ordna med den nya rullstolen.

Några vänner och kusin skulle ha tjejkväll och min gumma var bjuden.

Vi bodde hos min syster och hennes fam. Vi överraskade mina föräldrar, de visste inte att vi skulle komma. De blev jätteförvånade!

Jag själv firade nyår helt ensam. Låg i soffan och kollade på tv hos min syster.  Käkade upp en Marabou chokladkaka. Somnade kl.23… det var den nyår.  

8 april – 07 

Våren är en lätt årstid, för de flesta. Jag har tydligen känt att nu vill jag försöka börja tänka på mig själv och våga säga nej mera. Vill sluta vara till lags. Jag vill säga nej många gånger men då känner jag mig många gånger elak, för att jag inte hjälper till eller har tid för någon. Varför ska det vara så svårt? Men nu måste jag tänka på det. Jag vill också må bra någon gång. I onsdags var jag med en vän på ansiktes spa. Oh, vad skönt det var. Masserad och ren i ansiktet. Kände mig 5 år yngre genast.

Nu, när jag snart är 39 år, har jag kommit på vad jag vill bli när jag blir stor. Vill jobba som undersköterska.

Sagt och gjort. Kollade på nätet efter kurser. Men oj vad jag var ute i god tid. Det är inte förrän i maj man söker in. Jag tog reda på hur jag ska finansiera studierna också. Ringde och fick papper hemskickade.

Känns jättespännande, kul! Jag ska bli något. Hoppas jag kommer in! 

28 april -07 

Jag har så ont i min vänstra axel. Jag orkar inte mer snart. Men gud vad jag klagar, jag överlever men nu för tiden så har jag lärt mig att energin för att orka göra något annat försvinner när man har ont. Man orkar inte gör något annat, som man skulle vilja. Nu sitter jag och tänker på hur jag ska börja skriva igen. Har inte skrivit på ett tag igen.

Det har som vanligt hänt en del som jag skulle vilja berätta om. Ibland kommer jag ihåg datum (för det mesta) men samtidigt kan jag helt glömma små lätta saker, som inte har någon betydelse. Fast det har blivit lite bättre.

Har varit på Gotland och hälsat på, fixat lös naglar fast de håller inte så länge på mig. Ja, sen har det varit lite kontroller på sjukhus osv.

Vi hade elev vårds konferens ang. gumman och hennes skolgång. Hon ska inte ha varken musik eller franska framöver. Det blir för mycket och i franskan har hon kommit så långt efter så hon orkar inte ta igen. Och det förstår man ju, det är inte lätt i språk.

Idag, den 2 maj var en jobbig dag. 

En kompis till Jennifer sov över. De gjorde sig i ordning för att gå till skolan. Jag gick också upp för att inte sova bort dagen, så att säga. När vi skulle käka frukost märkte jag att gumman var lite irriterad. Jag frågade varför och hon bara snäste av mig och sa att det var henne det var fel på. Ok, tänkte jag. Samtidigt såg jag att kompisen satt helt tyst och tittade ner i te koppen. Jag försökte prata om väder och vind för att hålla skenet uppe. Till slut tog de på sig kläder för att gå till skolan. Jag sa till gumman att ringa om det är något. Och självklart gjorde hon det. Hon han inte ens börja skolan innan hon ringde. Jag kände det på mig, som hon såg ut när hon gick. Tänk att jag kan se och känna hur min dotter mår.  Gick och hämtade henne förstås. Det är så hemskt att se henne så här. Hon ser så ledsen ut och är det också. Allt bara snurrar i huvudet på henne.

3 maj -07 

Jaha, ännu en fruktansvärd dag. Gumman ville inte ens kliva ur sängen. Jag gick och fixade frukost och så käkade vi frukost i sängen. Vad gör man inte för sitt barn? Låg och pratade om livet och hur man kan må. På gott och ont så kan jag nu sätta mig in i hur hon kan känna, lite i alla fall. Har ju själv varit nere så att säga. Denna känsla av hopplöshet, känslan av att inte kunna känna något över huvudtaget. Man vet inget – minnet är borta, man känner inget – ingen smärta, vill prata – kan inte prata orden liksom stannar i halsen.

Men, jag försöker prata med henne. Hon tycker det är skönt, för som hon säger så, säger jag saker som hon tänker, som hon inte får ur sig. Hon får det liksom bekräftat det hon tänker.  

Fick avboka hennes biljett till Beyoncé konsert ikväll, som hon fick av sjukhuset. Hon och en kompis skulle gå, var det tänkt. Men jag tyckte inte att hon skulle gå, hon kände att hon inte skulle få ut så mycket av att gå heller. Sedan så sov vi en stund, pratade och käkade lite. Mycket av dagarna går till att bara vara. Jag vågar inte lämna henne själv efter det hon sa igår.

Då satt hon vid datorn, chattade lite och lyssnade på musik. Tänkte att det är lugnt. Det kan vara bra för henne att vara ensam också, med sina känslor. Jag var borta kanske en tjugo minuter. När jag kom tillbaka så stod en granne i porten, hon höll på med sin cykel. Hon sa att hon hade varit inne hos Jennifer. Mer sa hon inte. Hon gick upp till sig och jag gick in till mig. Självklart kikade jag in till gumman, när jag kom hem. Där satt hon med hörlurar på sig och spelade musik. Hon tittade ner i sitt knä och grät så tårarna droppande ner på hennes byxor. Jag klädde av mig snabbt för att gå in och ge henne en kram, då säger hon:

– Mamma! vilken tur att grannen kom, när du var borta. Annars hade jag tagit kniven som ligger där.  

Hjärtat nästan stannade på mig! Hjälp, vad hade jag gjort? Lämnat min dotter med en kniv! Då var det så, den låg kvar sedan jag använt den för att peta ut en knapp på datorn. Den hade blivit kvar när jag var färdig. Jag tog kniven direkt och gick ut till köket.

Nu kände jag mig totalt värdelös. Vad var jag för mamma egentligen? Hur kunde jag göra så? Tänk om det hade hänt något? Hade aldrig förlåtit mig själv.