drogad

4 dec -05

Jaha, nu var det dags igen. Usch, vad ont gumman har i munnen. Stora blåsor som är variga och blodiga. Kan inte äta el. dricka. Febern har också kommit. Det är bara och ringa sjukan. Kom in ni bara, sa de. Dom har blivit vana nu att vi åker in på infektioner mellan kurerna. Åh, vad less jag är på detta nu. Nu ska väskan packas igen. Mediciner ska med, kläder och lite mat till mig. Brukar vara inne några dagar till en vecka när det blir så här.

 

Jag fick åter igen kontakta grannen för att fråga om hon kunde ta över lägenheten och Lady. Men nu fick jag också fråga om hon kunde komma och sitta hos Jennifer på sjukhuset. För jag ska till tandläkaren imorgon. Javisst, det gör jag sa hon.  

När vi kom till avdelningen hade Jennifer så ont, att de "drogade" ner henne direkt. Oj, så borta hon blev. Det var inte kul att se. Pupillen var hur liten som helst. Till slut hade hon hallucinationer, hon tyckte att tv `n i rummet flyttade sig, tavlorna förflyttade sig. Allt bara snurrade. Men, när jag frågade om hon hade ont, svarade hon nä, mamma. Nu mår jag bra. Men det snurrar!

Oj, vad jobbigt det var att se henne så här.  

Ska det aldrig ta slut, jag är så trött på alla dessa infektioner. Önskar att jag och gumman kunde ha ett normalt liv snart. Här sitter man med sina tankar och funderingar om hur livet skulle vara utan denna cancer. Det skulle förmodligen vara helt underbart.

Jag tittar ut i korridoren, vad avundsjuk jag är, på alla barn som har båda sina föräldrar hos sig, så kanske man inte får tänka, självklart ska alla barn ha sina föräldrar hos sig om det går. Men här sitter jag, ensam med min kära dotter.

Jag åkte till tandläkaren på måndag morgon för kontroll av mina ner gnisslade tänder. Beskedet blev utdragning imorgon. Ok, grannen fick komma imorgon, tisdag också, på hennes egen födelsedag. Jag stack till tandläkaren igen och blev bedövad i käken. Nu var både jag och gumman bedövade. Men jag var inte ens i närheten av, vad hon var.

Oj, vad hon svamlade. Hon tjatade flera gånger om jag varit hos tandläkaren och om hur det hade varit. Jag hade på vägen köpt en present till grannen för att hon fyllde år, ett förkläde. Jag och Jennifer sjöng så gott vi kunde, det gick bra. 

Efteråt minns inte Jennifer någonting om att grannen hade varit där. Hon var så borta!

En barnsköterka frågade hur det egentligen var, med mig! Nu, några dagar efteråt, har det känns som om det har varit den enda personen som verkligen undrade hur det var med mig. Hennes fysiska sätt, lade armen om mig, hennes betoning på orden, hur hon sa orden och hur hon verkligen tittade på mig. Denna stund som hon tog sig an mig, har etsats sig fast hos mig.

Annars har jag gått som i trans tills nu, genom hela hösten. Så, när människor runt omkring mig frågade om hur jag mådde, svarade jag med axlarna högt och med ett flås: Jo tack, det är bra! Sen fortsatte jag som vanligt. Det är ju alltid Jennifer som går först. Ingen, har jag känt, har haft tid för svaret när de har frågat. Så, därför har jag haft samma svar, varje gång.

Tiden gick och på avd. var det stor städning inför julen som stundade. När vi kom in till sjukan fick vi rum 34 sen fick vi flytta till rum 13, för 34: an skulle städas i. Men det gick bra.  

Efter några dagar blev Jennifer lite bättre men hon hade väldigt ont ändå. Men som sagt, tiden läker alla sår.

Dr. B (ortopedkirurg) kom medan vi låg inne. Han informerade oss om hur operationen kommer att gå till. Han berättar att de har specialbeställt en protes från London, som ska passa Jennifer.

Ja, så nu ska man börja funder på opertionen. Känns lite läskigt att dom ska göra så stort ingrepp på min gumma. Tänk, om det kunde vara jag istället. Varför ska hon lida så.

 

Livet blir aldrig sig likt, igen. Men men... det är bara att hoppas det går bra.