alltid är det något... protes, provsvar, funderingar om livet

På tisdag så åkte vi och tränade. Hon är jätte duktig min gumma. Men det gör fortfarande ont, säger hon. Onsdag tog vi det lugnt. Sov bort nästan hela dagen. Vi är ju konstant trötta nu för tiden. Sover dåligt osv. Känns som om man sover 20 min och vaken 10 min varje natt.

På torsdag så skulle vi vara på Rk kl. 10. Vi gick upp och käkade frukost. Ringde och skulle beställa färdtjänsten. Men då var det något fel i deras växel så vi kunde inte komma iväg. Fick ringa Rk och säga som det var. Men det fanns en tid kl. 14. Vi åkte dit men usch vad jobbigt det var.

Jennifer satte på sig protesen själv, det gick bra. Men sen så gick det inte bra. Oj, vad ont det gör, säger hon. Det nyper i ljumsken. Hon kan knappt gå. Men hon går några meter och sen sätter hon sig. Så ska det inte vara, säger en lärare, som tränar Jennifer. Vi avslutar träningen efter en halv timme.

Hon bokar en ny tid nästa vecka på tisdag, då kommer även killen från OT-center. Han är ortopedingenjör och kan hjälpa min gumma. Men vi blir så ledsna, inget går som vi vill. Tycker vi!

 

Men läraren tröstar Jennifer och säger att det tar tid och att man måste ha tålamod. Man måste "härda" huden vid ljumsken. Men Jennifer tänker inte så, hon vill så gärna ”gå” ut med kompisar och vara i skolan. Hon är trött på att vara hemma. Vi åker hem och lägger oss och sover en stund.  

Några f.d. kompisar kommer på kvällen. Oh, vad hon blir glad när de kommer. Den ena tjejen har inte varit så mycket med Jennifer sen hon blev sjuk, bara någon enstaka gång. Hon tar väl igen allt som hon har missat. Jag blir också glad för jag ser hur glad Jennifer blir. Det blir lite som "förr i tiden" när de börjar snacka. Men jag känner hur Jennifer tycker det är jobbigt, ändå. De ligger inte på samma nivå, när de pratar. Känns som om gumman är några år äldre. Usch, tiden går snabbt.

25 aug – 06  

Dagen är lite si så där. Jag och Jennifer äter frukost, pratar om kompisarna som var kvällen innan. – Mamma? Det kändes konstigt men roligt, sa hon. Senare på kvällen kommer tjejerna tillbaka. De vill ha en tjejkväll med dipp och grönsaker, ihop med Jennifer. Jag känner mig rastlös och vill göra något men samtidigt orkar jag inte. Men jag ringer några vänner till slut och de säger att jag kan komma in till city, till dem och pimpla lite vin. Ok, jag gör det till slut. Men oj vad jag ångrade mig, senare.

Det var sådär och komma dit. Där satt fler stycken och drack och var lite berusade. Jag tycker inte om att dricka på det viset. Vill absolut inte tappa kontrollen. Men det blev trevligare än jag trodde till slut. Plötsligt säger de att vi ska gå ut. Nej, tänker jag. Har inga pengar att gå ut för. Men… 

Efter mycket om och men kom vi till slut till Patricia. Har inte varit där på säkert 8-10 år. Men det blev jobbigt det. Klarar inte av alla dessa onyktra människor. Alla bara pratar, ingen lyssnar på varandra. Det var så länge sedan jag var på krogen. Känns som man inte passar in längre. Allt känns så ytligt. Eller om det är för att jag känner mig så ledsen och vilsen just nu. Och att hamna i denna värld gör mig definitivt inte till en bättre människa.

Lördag tog jag det lugnt. Söndag blev också en lugn dag. Fikade hos grannen en stund.

28 aug – 06 

Gick upp tidigt! Jennifer skulle på kontroll kl. 10.30 men ta prover 2 tim innan. Så vi var på sjukhuset vid 8 på morgonen. Åh, vad trötta vi var. Träffade några gamla bekanta på avd. Hälsade på personalen, som var tillbaks från semestrar. Vid läkarbesöket, fick träffa en av de bästa. Jennifer har haft henne tidigare under behandling.

Hon kände på Jennifer om det var något konstigt. Men det var bra. Sen kom vi till provsvaren som vi tog kl. 8. Fy fan, säger jag bara. Värdena hade gått ner! Men lever värdet hade gått upp. Suck och stön, vad är det nu då?  

Vad håller på och hända nu då? Läkaren ville skicka iväg provsvaren till endokrinologin för att kontrollera proverna lite mer och varför de hade gått ner. Dom skulle då höra av sig om det var något allvarligt. Fick en tid igen om två veckor, dvs. 11 sep.

Nu hände något bara i min kropp. Den skrek till: jag orkar inte mer, vill inte mer! Är inte allt borta och klart nu? Eller är det ett återfall, hon har fått.

Tankarna bara for iväg. Sedan dess har jag gråtit så mycket inombords. Den fysiska gråten kommer när jag ska lägga mig, ensam i min säng. Ensam. Lite har jag väl visat men vill inte oroa Jennifer. Visa att jag är skit skraj. Frågorna börjar hopa sig och den ständiga frågan igen; vad är det nu då?

Fattar inte varför det alltid ska krångla för oss. Måndag em. gled igenom som en dimma.

29 aug -06 

Idag skulle jag ha följt med gumman och tränat. Men jag vaknar av att Jennifer gråter. Hon orkar inget mer nu. Hon funderar också på värdena. Hon blir rädd, ska jag få återfall nu eller? Tänker hon.

Jag ringde och avbokade träningen. Allt är bara tomt inom oss. Vi försöker förklara för varandra men det blir bara tomma ord. Vi ser på varandra och förstår ändå. Märkligt hur tajta man kan bli?  

På em. kom en kompis hit, hon och Jennifer skulle åka till Sickla och shoppa. Jennifer var så osäker innan på om hon ville eller orkade men till slut bestämde hon sig för att åka. Jag satt och stirrade i taket, plötsligt kom de hem igen. Jennifer orkade inte, var inte på humör som sagt. Men hon försökte i alla fall. Kvällen kom och vil kollade vi på tv och tog det lugnt.

Idag har det varit en sådan där gråt dag. Har inte gjort eller sagt speciellt mycket. Tänker hela tiden på gumman och hennes värden. Jag hoppas verkligen inte att det är något allvarligt med henne. Jag fattar inte, för två veckor sedan var ju värdena bra. Hur kan det ändras bara på två veckor utan att vi har gjort någon förändring vare sig i medicineringen eller i sprut doseringen. Bara så där! Förut visste man varför värdena var nere men nu?

Vill verkligen inte att cancern ska komma tillbaka. Eller, om det är något med levern? Eller vad det nu kan vara. Blir så orolig, lust att bara gå ut och aldrig mer komma tillbaka. Är så trött på detta cancerliv! Denna ständiga oro! 

Pratade med en gammal cancermorsa. Skönt men jobbigt! Men det blir ju bara att man gråter. Ögonen är tårfyllda hela tiden. Känns bara som ett stort tomrum. Tänk om någon bara kunde ringa mig, från sjukhuset och säga att vi ska hjälpa dig, med att du får prata med någon.

Jag tycker att de skulle ha någon som ringer runt ca en månad efter att barn blivit färdigbehandlade och fråga hur man mår, som anhörig. 

För jag har märkt att det är nu som jag börjar slappna av och vågar tänka på hur jag egentligen mår. Det är nog inte bara jag som tänker så, tror jag. Under en lång tid var det bara Jennifer jag har tänkte på, inte på mig själv. Sen när behandlingstiden var klar, ja då står jag här nu med alla känslor och syner man har varit med om. Det tar på krafterna. Som jag kanske har skrivit tidigare så har jag aldrig, hur jag än har levt, så har jag aldrig i hela mitt liv varit så åtsidosatt, som under dessa månader. 

Sen några dagar tillbaka så har jag känt mig lite bättre. Går upp och ner. Men har bakat bullar och gjorde en långpanna choklad rutor, idag.

4 sep -06

Idag ska jag och Jennifer åka och storhandla. Fick lite extra pengar denna månad från försäkringskassan. Fick inget under juli, fick nu istället. Skönt!  

Igår söndag, så var jag med några grannar till Ikea. Jag köpte lite av varje: blomma, rostfri tillbringare, ljus, sytråd, diskborstar, kökshanddukar mm. Jag älskar att gå i detta varuhus. Även andra inrednings affärer. Gillar att pyssla med saker som har med hemmet att göra. Det får mig på bra humör.  

Ok, nu ska jag väcka min kära gumma för nu vill jag åka och storhandla.

Ikväll var även jag och gumman och käkade på China restaurang. Gott!