16 sep -06
Var med gumman och tränade
i tisdags. Oj, vad kul det var. Jennifer var så glad. Det var första gången som
hon gick ut, hon gick runt där ute vid Röda Korset.
Sen när vi kom in så
tränade hon att gå i trappa. Hon var så glad, jag också. Snart får hon nog,
kanske ta hem protesen. Onsdag gjorde vi inte så mycket.
Torsdag så var vi och
tränade igen. Men det blev inte så mycket för hon hade blåmärken och ont.
Mitt humör svänger som
vanligt, ena dagen glad och vill göra så mycket nästa dag vill jag bara ligga
och gråta och sova. Det är så jobbigt med alla dessa krav, som jag känner. Min
högsta önskan just, är att få under en vecka få göra vad jag vill när jag vill,
komma och gå från min lägenhet när jag vill. Inte känna att jag behöver ta
hänsyn till någon.
Jag älskar min dotter över
allt annat här på jorden, skulle inte klara att leva utan henne. MEN... tänk
att få vara ensam. Gud vad skönt det skulle vara.
Fredag var vi på en
inbjudan av ortopedteknikern, till Danderyds Sjukhus för att träffa en kille
vid namn Bob Gaily fr. USA. Professor i amputation och proteser. Hur man
använder protesen maximalt? Han var suverän!
Jennifer var jättenöjd
efteråt, glad att få träffa andra som har proteser. Efter det så åkte vi och
beställde en ny peruk. Den skulle vi få om ca 10 dagar.
Sen åkte Jennifer till en
vän och sov över. Jag fick äntligen vara ensam en fredagskväll. Oh, vad skönt!
Gjorde inte så mycket. Kollade på Idol på tv:n. Somnade vid 22-tiden.
Det var den ”ensamma
kvällen”.
18 sep -06
Det blev inget av med röstningen.
Ringde grannen och sa att jag struntar i att rösta, den här gången. Orkar inget
nu för tiden. Gråter för allt, försöker hålla inne med gråten, den lägger sig i
halsen. Det är så jobbigt! Ska försöka att inte prata så mycket om mig själv,
inför Jennifer, och andra. Jag vill prata, men det blir alltid Jennifer ändå.
Hennes stadiga replik är "men jag då". Hon har ju det alltid el. har
haft det värre.
I söndags så fick jag städ
noja igen.
Vad kul det är att sluta
röka! Känner mig så duktig, jag får berömma mig själv. Nu för tiden så tycker
ju folk att det är självklart att jag inte ska röka, bara för att jag har haft
en dotter som har haft cancer. Varför ska jag alltid tänka på vad alla andra
tycker och tänker om mig? Jo, jag vill bli bekräftad, inte för mina blåa ögon,
utan för den jag är.
Rökningen t.ex., det skulle
jag vilja ha en liten "credit" för, en liten varje dag. Är det så
mycket begärt? Fast man kan ju inte kräva
något av andra, har man ju fått lära sig, sen barnsben. Man ska ju hjälpa alla
andra och berömma alla andra. Är det ju sagt. Hur svensk är man?
Idag måndag så har det
varit en ganska bra dag. Gick upp vid 8-tiden. Duschade och fixade till mig
lite. Ja, jag vet… det är inget konstigt egentligen. Men jo, det är så jobbigt.
Jag mår skit!
Kl. 10.45 hade jag tid hos läkare.
Sen gick jag och strosade i Ringens Centrum. Oh, vad skönt att få vara ensam.
Köpte en duk, några ljus lyktor och ljus.
Sen gick jag och lämnade
blod vid Södertappen. Det var längesedan nu, det blev 5:e gången sen jag började
för några år sedan. Men det gick bra! Man brukar få en present för att man
lämnar blod men jag valde att skänka pengar till barncancerfonden istället, som
man kunde göra. Det kändes bra!
Imorgon ska vi och träna,
hoppas det går bra. Ev. måste de gjuta om protesen nu, för stumpen har krympt.
Vi får se!
22 sep -06
Jaha, då var det fredag
igen då. Oj vad tiden går fort. Vi var då och tränade i tisdags, det gick jätte
bra. Jag satte på protesen. Sen gick Jennifer ut, runt till stora entrén på
Röda Korset. Hon gick stundtals med en krycka. Efter ett tag ville hon ha den
andra men jag skojade och sa att det fick hon inte. Då gick hon plötsligt med
en krycka hela tiden. Oj, vad glad hon blev nu då. Hon är så duktig! Hon vill
så gärna att det ska gå bra. Sen gick vi hela korridoren ner till hissen och sen
var vi framme vid gåskolan. Idag gick hon jättelångt! Hon var så trött och
träningsvärk började hon få.
Onsdag var jag och hämtade
mina efterlängtade gardiner till vardagsrummet. Torkade runt och förberedde
lite.
I torsdags så var vi och
skulle gjuta om stumpen men Lasse tyckte det inte var något ide när det hade
gått så bra i tisdags. Vi väntar lite, sa han. Ok, då åkte vi hem igen då. Jag
började med gardinerna och fixade lite i v-rummet. När jag bara hade
dammsugningen kvar så ringer mobilen. Det var en gammal ”cancermamma” som
ringde. Oj, vad kul!
Det var så längesedan vi
hördes av. Hon frågade om hon och hennes familj fick titta förbi. De var i
närheten. De hade varit och beställt gravsten till sin son. Åh, vad kul det var
när det kom. Vi fikade och pratade länge. Bestämde att vi ska åka till graven
och sen hem till dem o käka på lördag. Kul!
Idag fredag så skulle vi ha
varit och tränat vid 10.30 men Jennifer har så ont av mens smärtor så hon
orkade inte. Hon väckte mig i natt och ville ha Ibumetin, jag värmde
vetekudden, hon hade så ont. Legat vaken flera timmar.
Är det inte det ena värken
så är det den andra.
Att ha den psykiska värken
känns värst. Tror min älskade dotter tycker det också. Den liksom värker
inifrån och ut. Utan att någon ser. Känslorna är upp och ner och man kan inte
styra dem. Jag vill ju inte vara trött och gnällig. Jag vill vara glad, ha
massor med energi och vara som en vanlig mamma, kvinna osv. Varför jag?
jag & min älskade dotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar