civa

Tänk! jag föder en liten flicka som är hur fin som helst. Lite ljust hår på huvudet, tio tår och tio fingrar. Hon väger 3575kg och är 51cm lång. Och allt sitter där det ska. En helt ny värld öppnar sig för mig. Har verkligen denna lilla tjej legat i min mage? Helt ofattbart! Nu är jag mamma, vilken otrolig känsla. Ja, alla som har blivit mammor kan nog förstå hur jag känner. Det absolut bästa som har hänt mig.

Nu, nästan 15 år efteråt så får jag se något annat. Inte det jag vill se, utan en annan gumma. Det fattas något, jag kan inte se det på en gång. Men jag ser att hon ligger där. Men det här drömmer jag nog, för detta känns så overkligt. Jag vänder mig om på intensiven, vill inte se mer. Börjar gråta, jag sätter händerna för ansiktet och tänker till.

Hur var det nu igen? Är det sant att de har tagit min älskade Jennifers ben? Har jag inte drömt, eller? Nu kändes det som om min hjärna inte riktigt var med mig, igen. Allt krockade i huvudet. Jag såg en sak men tänkte något annat. Äh, jag vet inte hur jag tänkte men det var definitivt inte som jag ville ha det, i livet i alla fall.

Ryck upp dig nu! hörde jag en inre röst säga.

”Det är ju inte du som ligger där, det är din dotter”

Plötsligt pratar gumman med mig. Hon säger:  

– Mamma, kan du hjälpa mig att lägga upp mitt ben, det har ramlat ner på golvet? frågar hon mig.

Jag stelnar till, ännu en gång. Vad säger hon? Jag måste agera nu, nu. Men nu känns det som om jag inte orkar mer. Jag är slut som mamma. Är ingen mamma längre. Känner mig ful, dum, orkeslös och totalt utmattad. Kan inte jag få ligga bredvid henne, i sängen. Bara lite… kan ingen ta hand om mig, nu. Hela jag gråter men ingen ser. Jag har fått lära mig att inte visa, för mycket. Måste tåla, måste orka.

Men nu vill inte jag mer…

Jag pussar henne på kinden och viskar i hennes öra att det onda i benet är borta nu.

Då förstår hon att jag inte kan hjälpa henne att ta upp benet, för det ligger inget ben på golvet. Hon börjar gråta, tysta tårar. Tysta, tysta.

Jag kan inte med ord beskriva hur min gumma såg ut, när jag berättade. Jag skulle kunnat ha bytt med henne, på sekunden. Varför? Kan man liksom inte ta bort hela vår situation? Kan man inte bara få dö för en liten, liten stund?

 

Jag får en klump i halsen, den bara lägger sig där. Hur ska jag hjälpa henne? Hur kan jag vara en bra mamma nu, för henne? Vårt liv har förändrats på så kort tid, jag hinner inte med. Vad händer? Allt är så nytt. Jag ser hur min dotter tänker, nästan. Det snurrar i hennes huvud. Hon tänker nog, att här vill jag inte vara. Hon vill inte längre… Hoppet är borta, ser det ut som. Men hon måste fixa detta. Hon måste! Jag vill!  

Undrar vad hon tänker? Hur tänker en tonårstjej, som precis har fått lära sig att tycka om sin kropp och nu har fått sitt högra ben amputerat? I den åldern är det ju inte lätt att tycka om sig själv, det tillhör liksom tonårslivet. Men min gumma sa flera gånger att hon tyckte att hon hade fin kropp. Det var så roligt att höra det.  

Ja, då satt vi här nere på centralintensiven (Civa). Det är torsdagen den 29 december 2005. Det är riktig vinter ute. Jättemycket snö! Jag och hennes pappa hjälps åt att vara hos gumman. Pappan har ju inte varit så mycket på sjukhuset sen Jennifer blev sjuk. Men nu sista tiden, då hon har varit på KS så har han varit med mer. Jobbigt men skönt på något sätt. Man måste ju lägga allt bråk och annat bakom sig när man hamnar i sådana här skeende i livet. Men så jobbigt det är, när han inte förstår vissa saker som jag och Jennifer har lärt oss, genom att vara på sjukan mycket. 

Vi gjorde upp som så att jag är hos henne på nätterna och han går upp och sover i sängen på rummet, på avd. Jag kunde inte sova förstås. Satt i en lite finare kontors stol och halv sov. Men hur jag än gjorde så låg jag där, vaken och tittade på mitt barn. Så fort hon "gnydde" så ställde jag mig upp. Kikade på monitorn som visade puls och syre mm. Och allt såg, för det mesta bra ut utom när "satrationen" på fingret hade åkt av, då pep det till. Men det var bara att rätta till på gumman. Men vilken personal det fanns! Helt fantastisk! De tittade till gumman hela tiden.  

Rummet, tja det var ju inte så märkvärdigt. Där vi nu låg är ju då Civa dvs. centralintensiven. Det är hit alla akut och trauma fall kommer. Och det blev vi verkligen varse om senare. (läs text längre ner). Det är flera rum i ett stort rum, kan man säga. Det är en speciell avd. där det finns flera rum. I varje rum får det plats ca 3-4 patienter. Och det finns alltid personal i rummet. Vid varje patientplats finns allt som behövdes.  

Personalen var så proffsig. Allt gick så fort, när någon kom in. Alla visste precis vad de skulle göra och när. Kände att min gumma var på ett tryggt ställe här.

Dagen efter…

Hennes pappa kom ner från rummet. Nu sa han till mig att jag skulle gå upp och sova lite. Men jag kände att, aldrig jag lämnar min gumma här. Vi som hade följts åt hela vägen, vi skulle också kämpa igenom oss detta helvete. Så jag stannade kvar och var vaken. Men trött! Tack gode gud för kaffe.

Tiden gick och vi fick lämna Civa på eftermiddagen, för att åka upp till vård avd. igen. Jag var inte glad! Jag tyckte inte att de skötte sig så bra där.

Jennifer vet jag också, inte tyckte om att vara där. Fast det fanns ju några undantag, av personal. För visst fanns ju en och annan som var bra och då var de verkligen jättebra. 

Ok, väl uppe! Jennifer hade ont, självklart. Vad trodde man annars? Det var ju bara att göra det så bekvämt det gick för henne med alla kuddar och dynor som fanns. 

Det största problemet var nu, att de inte gav Jennifer nog med smärtstillande. Jag blev nästan galen. En läkare från Civa, kallad "Kaffe", sa att gumman skulle få smärtstillande, Narop var 3 tim i sår katetern som hon hade längst ute på stumpen. Den tiden fick jag hålla koll på. Fattar inte, det är väl inte jag som ska ha koll på det. Sedan så fick gumma feber, det fick jag också säga till om.

 

På kvällen kom en sköterska (kille) och sa att de skulle ta prover på Jennifer. Jag sa till om att nu var det också dags för mer smärtstillande i stumpen.

Ok, sa han. Men vad gjorde han då?

Jo, han började "mixtra" med att försöka ta prover på gumman. Först i en arm, sen i andra men det gick ju inte, förstås. Gumman låg och skrek av smärta och han pillade med att försöka ta prover. Till slut fick jag nog, sa till honom att smärtstilla Jennifer först. Hon fick Narop i sår katetern, till slut.

Sedan fick han hämta en läkare som tog prov vid handleden. Det gick bra! Natten som kom var bland det jobbigaste jag varit med om. Gud, vad ont gumman hade. Jag sov inte en blund, tror jag. Fruktansvärda fantomsmärtor! Ont i huvudet och magen. Hon har inte bajsat på typ 14 dagar. Hon grät nästan hela natten. Och hela tiden fick jag ringa på personal för att de skulle komma o ge henne smärtstillande var 3:e timme.  Fy, vad jobbigt det var. 

Morgonen kom och man var fortfarande trött. Jag "tjafsade" med personalen, en del är ju så tröga. När de "går på passet" så ska de ha fått info om patienterna, en del tror jag är döva, under den informationen. Men varje gång Jennifer ska ha något så måste de gå och titta i hennes journal. Är hon så konstig? De ska ju läsa på när de går in till patienten. Eller i alla fall ha lite koll, tycker jag. Vi visste ju vad hon brukade ha. Vi hittade ju inte på att hon skulle ha något. Detta tar sådan energi av mig, att hålla koll och tala om för personalen om det ena och det andra.

På förmiddagen, så berättade jag för en av Jennifers smärtläkare vad som har hänt under gårdags kväll och hur natten har varit. Hon blev inte alls glad och sa bara, lugnt jag kommer snart. 5 min senare så kommer hon tillbaka och säger att nu har jag ordnat plats nere på Civa, åt Jennifer.  – Men händer det något akut så får nog Jennifer åka upp igen, till avd. sa hon. Ok, sa vi. Jennifer blev glad. Hon tyckte jättemycket om personalen nere på Civa.

Och, väl nere på Civa igen så fick gumman en egen plats. Samma rum som när hon blev amputerad men i ett annat hörn. Vi gjorde det lite mysigt och jag fick en skön stol att sitta i.

Jennifer skulle försöka börja äta lite, och som hon käkade.

Hon älskade som hon sa: -Mamma, jag älskar Civas makaroner! Till det blev det torr, tyckte jag en isbergssallad och cola. Och självklart blev det ketchup till detta! Detta intog hon tre dagar i rad.

Tiden på Civa var jobbig men där gick tiden framåt. Tiden gick så fort, det hände något hela tiden där. Patienter kommer och går hela tiden. De "fixas" till nere på Civa sen snabbt upp till någon avd. Och så då, denna underbara personal igen. De kände ju igen gumman sedan förra gången, de visste ju vem det var.

Jag får sådan lyckokänsla när jag tänker på hur de tog hand om min älskade gumma. Hon hade så ont fast hon hade en massa smärtstillande. Men smärtan tog ändå över. Men de lyckades i alla fall dämpa hennes smärta bara genom att bara vara där bredvid henne. De brydde sig om henne. Sprang inte ifrån henne så fort de hade gett henne något. Psykisk smärtstillande! Känslan av att vara trygg, smärt stillar.

Jag behövde inte göra något. Inte påminna om något, bara vara där för min gumma. Läkare kom och gick, de gjorde allt för min gumma. De "fnulade" fram lite olika metoder för att få bort så mycket som möjligt av smärtan.

 

Kommer aldrig att glömma dessa läkare och sköterskor nere på Civa som betydde så mycket för min gumma.