29 jan -06
Oj, vad gumman har varit
duktig i helgen. Hon har rört på sig mycket. Hon har varit hos sin pappa en
stund.
Och ja, jag har bokat
tågbiljetter till Värmland. Jennifer tjatade till sig att vi skulle åka på min
fasters begravning. Och så blir det! Kräver lite planering nu men det får väl
gå.
30 jan -06
Händer inte något
speciellt. Man går här hemma pysslar och tänker mycket. Huvudet går i 180 men
kroppen står still. Jag fattar inte hur jag funkar just nu. Allt är jobbigt,
precis allt. Inget går lätt! Går bara omkring och små gråter, hela tiden. Jobbigt
att tänka på att vi ska åka till Värmland. Jag får bära och köra rullstolen, i
snön. Se till så allt är med, det ska vara kläder till oss båda, fixa med
mediciner, boka färdtjänst och ta med kryckor. Allt måste packas rätt, så jag
orkar bära och förflytta mig.
Och hälften glömmer man,
jag är helt slut i hjärnan. Tänk om folk runt omkring mig kunde se min hjärna,
nu. Önskade det ibland, att hjärnan var genomskinlig. Nej, usch vad hemskt! Men
ändå, bara för att visa hur jag mår. För det syns ju inte på mig, att jag mår
för jävligt. Om jag bara kunde få ett dygn för mig själv. Jag älskar min dotter
och allt det där men jag önskade att jag kunde få lite egen tid, för mig själv.
Bara ett dygn. Det så jobbigt och hålla reda på allt. Jag är så trött, så trött!
31 jan -06
Idag var gumma jättetrött.
Ont i huvudet och allmänt trött och less på allt. Hon tycker vi tjafsar om
allt. Och det kan jag hålla med henne om. Vad vi än säger så tjafsar vi. Mest
är det om maten. Det är ju så jobbigt och hitta på mat för dagen. Allt hänger
ju på mig, känns det som. Är inte jag glad, ja då är inte hon glad. Jag brukar
nämligen fråga henne om vi ska prova och gå ut lite. Jag kör henne i
rullstolen. Men nej, hon ska nämligen inte visa sig ute i rullstol, där vi bor.
Så det så, säger hon. Ok, då skiter vi i det då, säger jag. Vi går ju inne hela
tiden, förutom när jag sticker och handlar. Och alla frågar hur det är med
Jennifer. Och hur är det med Jennifer? frågar varenda människa. Jag blir så
trött! Ser de inte vad jag pysslar med. Nej, det gör de inte. Ingen frågar hur
jag mår. Punkt!
1 feb -06
April, april… nej du, här
skämtar vi inte. Inte en sådan här dag.
Iväg till Alb kl. 10, för
att ta prover mm. Hennes neutrofiler och trombocyter var låga, därför trötthet.
Hon var helt slut när vi kom hem efter en heldag på Alb. Vi kom hem vid
17-tiden.
Fikade med grannen en stund
för att varva ner. Sen packade jag, färgade håret och fixade matsäck till
imorgon. Då vi åker till Värmland. Helt slut efter den här dagen. Fattar inte,
blir man aldrig van det här livet. Varför så trött, precis hela tiden. Aldrig
pigg och glad. Och självklart har gumman så ont, så ont. Skulle kunna byta med
henne så hon fick gå ut och ha kul. Det är mer normalt. Jag skulle kunna gå
över lik för mitt barn!
2 feb -06
Jaha, upp tidigt! Fixa det
sista, väcka gumman, göra frukost och packa det sista. Beställa färdtjänst för
resa till Centralen. Tåget till Värmland går 8.50. Vill gärna vara där i tid
också. Det tar lite extra tid nu när jag kör rullstol och har en massa
packningar. Sedan är det jobbigt för ibland, så är hissarna trasiga, Ja, då får
vi gå runt till en annan hiss, sådant tar tid. Men, vi kom på tåget. Det gick
bra, gumman hoppade på ett ben och tog kryckor resten till själva sittplatsen.
Jag tog packningen och rullstolen.
Men fy, vad tungt! Svettiga
och trötta satt vi äntligen där vi skulle. Här skulle vi sitta tills vi kom
till Karlstad för att sen byta till ett tåg som går till Arvika.
Ut med allt igen och snabbt
bort och in på ett annat tåg. Sen ska man hitta en ingång också, där det finns
hiss. För självklart är det ju inte hiss överallt.
Nu märker man hur funktionshindrade
har det.
En gullig kille visade oss
var det fanns en ingång med hiss. Längst fram, förstås. Spring, spring i den
djupa snön, tillbaka. Det hade snöat så,
så väldigt fort gick det inte.
Ok, nu var vi på det tåget.
Skönt! nu är det lugnt, här kan vi sitta till vi är framme i Arvika. Eller hur?
Åh nej, så får man inte tänka förrän man är framme.
Fel på elskåp i Kil! Så
typiskt för mig och gumman. Alltid är det något fel när vi är ute och åker. Det
var likadant innan Jennifer satt i rullstol, innan hon blev amputerad. Det är
aldrig smidigt att åka tåg till Värmland.
Jaha, nu ska vi av i Kil
också. Men oj, vad snälla människor det finns. Konduktören såg att vi var sist
av, så han kom och hjälpte mig med gumman och packningen. Nästa tåg väntade på
oss. Tänk, vilket värde man sätter på att andra tänker på en. Det kändes så
skönt!
Till slut kom vi till
Arvika och där stod min pappa och tog emot oss. Oj, vad glad han var. Sen bar
det av ytterligare 4 mil västerut till det lilla pittoreska samhället i västra
Värmland. Hem till mitt kära föräldrahem. Där hade min kära mor lagat lite
kvällsmat. Smakade underbart, som vanligt när mamma lagar mat.
Senare på kvällen åkte vi
till min syster. Vi ska bo där. Jag och Jennifer ska sova i tvättstugan, på
sköna madrasser. Oj, vad mysigt, sa gumman. Vi somnade bums den här kvällen.
3 feb -06
Upp kl. 8 duscha, käka
frukost, klä på sig och iväg. Full fart! Och min kära gumma är duktig som
vanligt. Det har bara gått lite drygt en månad sedan hon blev akut amputerad.
Fattar inte hur hon orkar, gud vad hon är envis. Och det är ju bra, i alla fall
i hennes läge.
Jennifer var jätteduktig på
begravningen. Men oj vad nervös hon var. Lilla stumpen darrade hela tiden. Hon
viskade till mig i kyrkan att hon var rädd för att ramla när hon skulle hoppa
med kryckorna runt kistan. Men jag sa att det var lugnt. Jag går bredvid dig,
sa jag. Ta två djupa andetag strax innan, så går det. Och hon klarade det
galant. Sedan så var det dags för middag, kaffe och minnes tal.
Senare på kvällen blev det
jobbigt. Gumman blev dålig! Frossa och feber. Hon fick "fluschar".
Hon tycker de är så jobbiga. Hon blir alldeles röd över armar, bröst och i
ansiktet. Hon vill inte vara ensam och det behöver hon inte heller. Alltid var
det någon hos henne, där på madrassen på golvet i tvättstugan. Hennes kusiner
och moster bl.a. var hos henne. Men, det är ju jag som vet hur hon vill ha det.
För till slut, vem det än var som var hos henne, så ropade de till slut att jag
skulle komma.
Ibland blev jag så trött på
detta, alltid mamma hit och dit. Hon kan väl lita på någon annan ibland, tycker
jag. Jag kan inte orka med allt. Det finns ju andra som kan göra det jag gör. Jag
har och är med henne hela tiden, vet nästan vad hon tänker ibland. Det är väl
det hon är trygg med, att jag vet hur hon vill ha det. Och vi kan prata om
allt, det är skönt.
Men snart kommer jag till bristningsgränsen, känner jag.
Eller? Orkar jag mer…
4 feb -06
Vaknade vid 12.30! Käkade
frukost sen gick vi till mamma och pappa som bor i närheten. Satt där och tog
det lugnt, fikade och snackade lite. Gumman hade det som vanligt, några
fluschar och så. Men vi börjar lära oss nu hur de funkar så vi blir inte så
rädda. Det är mest att Jennifers känner att det är obehagligt. Och det kan man
ju förstå för hon blir alldeles röd på överkroppen. Man får öppna fönster och
svalka med en kall och blöt handduk.
5 feb -06
Idag åkte vi hem från Värmland.
Tåget avgick vid 17.17 från Arvika. Men självklart, som jag skrev tidigare så
ska det krångla. Tåget var 2 tim försenat. Men det gick bra ändå. När vi kom
hem var vi helt slut. Somnade bums!
Ska upp tidigt för färd till Alb imorgon
bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar