spökar i huvudet, på oss båda

10 okt -06 

Idag fyller min pappa 78år. Jag och Jennifer ringde o grattade. Han blev glad. Älgjakten har kommit igång nu också, så han är på gott humör.

Har inte hunnit skriva så mycket på sistone. Har varit på riktigt dåligt humör. Jag och Jennifer har tjafsat och bråkat varje dag. Hela tiden är det hon som är i centrum. Allt handlar om henne. Skolan, protesträningen, sjukhusbesök mm.

Vart hamnar jag i allt detta? Jag orkar inte mer av allt frågande om Jennifer hela tiden. Visst, jag älskar henne hon är ju mitt barn. Men det är tjafs om allt.   

En granne kom, som kommer när det passar henne. Vad konstigt det känns att träffa henne nu för tiden. Hon är den enda som tycks tro, att nu ska allt plötsligt vara som vanligt igen. Pratar bara om sig själv och hennes liv. Hon tycker att Jennifer bara ska visa sig ute, inte bry sig osv. Jag tror att hon inte riktigt förstår, som vanligt! 

Jag orkar inte bry mig, vad hon än tycker och tänker längre om oss. Hon får tycka vad hon vill.

I lördags tjafsade jag och Jennifer… som vanligt. Hon blev så sur o irriterad att hon till slut följde med några gamla grannar ner till centrum. Det var första gången som hon ”rullande” ner till centrum sen hon blev amputerad.

Hon tyckte det var kul!  

Jag sov ensam här hemma. Oh, vad skönt att vara ensam. Jag tänker så mycket nu för tiden. Allt bara snurrar i huvudet. Jag kan inte få ro i huvudet! Ser hela tiden minnes bilder i huvudet. Som t.ex. när jag kommer in på Civa (centralintensivvårdsavdelningen) och ser Jennifer ligger där med ett stort bandage och bara ett ben, när jag får höra att hon har cancer och kastar glasögonen i väggen – Jennifer skrattar. Och när hon plötsligt blir förlamad och inte kan prata el. röra på sig. Sen då allt annat runt omkring mig, känns lite mycket nu.  

När jag tänker på allt detta och lite till, blir jag helt tokig i huvudet. Jag är så trött och slut i huvudet att jag inte orkar med något annat. Är jag glad någon dag så är jag slut nästa dag.

Orkar inte vara glad i flera dagar. Jag är helt slut och bara gråter och blir så känslig. Jag har funderat så mycket att jag tror att det är därför jag och Jennifer bråkar så mycket som vi gör. Jag tar åt mig av allt hon säger, jag skulle vilja ha lite uppmuntran och bekräftelse. Medan hon har fått en vana att allt omkring henne, handlar om henne. Fast jag har nog bidragit till det också. T ex som när folk frågar mig hur jag mår så svarar jag hur Jennifer mår. Orkar inte berätta hur jag mår egentligen för alla. Jag svarar ofta: Jodå, det går väl. Sen pratar jag om Jennifer. Det är lättare att prata om henne.  

Har också funderat och kommit fram till att det är ju så jag har blivit behandlad. Det har ju aldrig känts som om folk har brytt sig om mig, på det viset att de har brytt sig hela "vägen ut". Utan frågar: Hur mår du? Jag säger: bra!

Sen inget mer! Man kan ju fråga hur en människa mår OCH fråga hur man mår. Jag får ofta den ytliga frågan.  

Nu till Jennifer igen. Vi var och tränade igår. Det gick inte så bra. Protesen är för stor, den ramlade av när gumman satte sig ner. Aldrig sett förut! Den har ju suttit som berg tidigare. Så nästa vecka ska vi träffa några som är specialister på protesträning. Så för tillfället så är det rullstolen som gäller. Men hon är ledsen för hon vill gå med protesen. Vi får se hur det blir. Sen i går var vi på sjukhuset. Rutin kontroll med provtagningar och läk. besök. Sen hade vi tid hos kuratorn för att prata om oss och hur vi har det. Usch, vad jobbigt!

Men det gick ganska bra.

Vi träffade på några "gamla bekanta" sedan vi låg inne. Det var trevligt att träffas. Det är ju bara de som förstår vad man menar när man pratar om hur man känner idag. Vi fikade en stund med dem.  

11 okt -06 

Igår började Jennifer må riktigt dåligt. Hon tycker skolan är tråkig, inga bra kompisar osv.

Men, hon var på bra humör när hon åkte till sin pappa. Men sen när hon kom hem igen, så var hon sådär konstig som hon brukade vara förut, när hon hade varit där. Jag frågade vad som hade hänt, men hon sa inget. Det var inget, sa hon. Men jag såg på henne att det var något.  

Jag beställde tågbiljetter till jul nu. Nu skulle vi fira en riktig jul. Det gjorde vi inte förra julen. Då låg vi inne på sjukhuset, i 3 veckor.   

Hon gick och lade sig i sin säng. Ville bara sova! Vi pratade lite men hon var mest ledsen, tyckte det är jobbigt det här med att vi bråkar nästan varje dag. Och jag höll med, så jag sa att vi får försöka bättra oss, tänka på vad vi säger och kanske framför allt på hur vi säger saker till varandra. Jag vet inte men mycket kanske handlar om mig också, att jag mår som jag gör. Jag är så trött hela tiden, orkar inget, ont i huvudet mm. Nu ska jag börja prata med kuratorn på Alb. Får se om det hjälper. 

Idag på eftermiddagen så åkte Jennifer med en vän till Sickla Köpcentrum för att shoppa lite. Jennifer måste ha en jacka och stövlar. Hoppas hon blir på lite bättre humör och att hon hittar något. 

Jaha, det blev inte långarit i Sickla. Nu är det på väg hem ingen. De vill redan åka hem fr. Sickla. Jennifer hade inte hittat något. Hon lät så ledsen min kära gumma.  

Skolan var pest o pina idag, också. Hon berättade också att hon hade börjat gråta på en lektion för att det var så jobbigt. Men tack o lov fanns en klasskamrat tillhands. Den vännen är ovärderlig mot Jennifer just nu.  

Idag köpte jag en choklad ask och ett kort till gumman, från mig som en liten uppmuntran om att hon och jag inte ska hålla på och bråka hela tiden. Jag tror hon uppskattar den.

Sen får vi se hur kvällen blir. Får nog ta hand om min lilla gumma lite extra ikväll, när hon är så ledsen. När hon mår så här så tycker jag så synd om henne. Det psykiska är så svårt att komma åt. Man vet inte riktigt hur man ska hjälpa för Jennifer vet inte själv vad hon vill el. inte. Men så här har det varit många gånger förut så det är väl bara att ta tag i det hela för "femtioelfte" gången. Det är sådant här man blir så trött av.