Jennifer är någon annan... än min dotter

Jag märkte att hon blev mer och mer annorlunda, som person. Jag var inne hos henne mycket, i hennes rum. Kändes konstigt hos henne. Det var inte som vanligt. Men, jag bara var där, ville bara vara där. Tysta! Jag kände hennes vibbar och hennes känslor. Hon mådde definitivt inte bra. Vad händer min dotter? Det är så obehagligt när det händer saker med min dotter utan att jag har kontroll. Vet inte vad jag ska göra nu.

Senare på kvällen blev hon mer och mer ”isolerad i sig själv”. Hon låg i sängen och tittade bara rakt ut i luften. Under dagen hade hon fått 3 st. 5 mg Stesolid, för att dämpa ångesten och depressionen. För kändes som om min gumma höll på att glida ifrån mig. Jag orkar inte mer!  

Bröt ihop i hallen, tårarna rann ner i telefon katalogen som jag hade framför mig. Jag tänkte att jag inte fixar det här längre, jag behöver hjälp. Vart vänder jag mig?

Till slut ringer jag vårdguiden gråtandes, måste ju nu fråga hur mycket stesolid jag kan ge henne. För nu kändes det som om jag kunde ge henne hur mycket som helst. Fick vänta en kvart på att få prata med någon. Det visade sig att den sköterskan jag fick prata med inte visste det heller så hon fick slå upp det i FASS. Efter ett tag så sa hon 3 ggr/dygnet. Ok, sa jag då kan hon ta en till.

Berättade lite hur läget var. Sedan frågade jag om vad hon tyckte. Hon sa direkt att jag skulle kontakta barn psyk. Jag fick tele.nr dit. Skönt att prata med någon. Vi pratade ganska länge. För jag kände mig ensam… varför jag?

Hon tyckte jag skulle kontakta någon som kunde ta hand om mig. Men jag sa att jag inte hade tid med mig själv. Min dotter kommer först nu. Jag får ta hand mig själv sen, om jag kan.
Jag avvaktade lite med att ringa till barn psyk då jag tyckte att gumma blev lite bättre men det gick upp och ner. Senare på kvällen så kändes det som om jag var tvungen att ringa och åka in. Hon var så ledsen och uppgiven.

Till slut somnade vi i min säng. Skönt att se att hon kan sova i alla fall. Hon blir ju så trött av att må så här.

Nästa dag ringde jag till Jennifers psykolog på Alb. Rådgjorde lite med henne hur jag skulle göra, om jag skulle åka in eller inte. Svårt, tyckte hon. Hon har ju tid hos henne i morgon fredag. Då kan jag bedöma henne, sa hon. Jennifer gillar att gå och prata med henne. Vi stannade hemma, jag ägnade hela dagen åt min dotter för att prata och bara vara hos henne. Ibland behöver man inte prata heller, bara vara.

Nu var jag nästa lite rädd… nu var hon inte min dotter längre. 

4 maj – 07

Vi sov till kl. 11, skönt!  Väckte gumman för att hon skulle få god tid på sig att göra sig i ordning för att åka till psykologen kl. 14. Hon orkade inte göra sig i ordning, som hon brukar. Håret struntade hon i och kläder blev något i stil men mjukis byxor och min stora gråa luv tröja. Alla kläder hängde på henne. Hela hon såg grå ut. Vit i ansiktet, tom i blicken… jag fick styra henne vart hon skulle gå. Hon stod liksom stilla nu. Inget hände! Fick knyta hennes skor. Knäppa jackan och sköta allt. Hon var som en liten 2-åring nu.

Självklart var Jennifer alltid själv inne hos psykologen. De ringde bara om det var något speciellt som jag skulle veta eller om det var något annat. Nu satt jag nere i cafeterian och fikade. Nu ringde Jennifer efter mig. Nu hade de pratat en timme. Nu ville de prata med mig. Psykologen berättade att hon ville skicka Jennifer till psykakuten på Saschas Barnsjukhus på Söder. Ok, sa jag. Jag var redan inställd på det, innan hon sa det. Skönt att få det bekräftat det jag hade tänkt. Hon berättade att det kändes osäkert att skicka hem Jennifer när hon mådde så här. En läkare borde titta och prata med henne innan ni åker hem. Sagt och gjort så åkte vi dit.

 

Vad händer i våra liv egentligen? Jag som tyckte att allt börjar sakta men säkert bli till det lite mer normala. Våren kommer och värmen och grönskan med den. Man ska grilla och klä sig lite tunnare, man ”ska” bli lite gladare, tycker man. Solen skiner och allt börjar kännas lättare.

Men för oss… nej inte för oss inte. Man tycker ju att vi har satts på prov nog mycket nu. Men nu ska vi tydligen sättas på prov när det gäller det psykiska också.

Jennifer tittade djup in i mina ögon, stirrandes nästan och frågade mig vad som händer med henne. Fy vad det är svårt att svara. Jag vet ju inte mer än att hon mår psykiskt dåligt. 

Hon känner att allt bara snurrar, hon har fullt i huvudet, vill inte leva – vill till lilla pojken som dog och hon minns inget, säger hon. Hon drömmer hemska drömmar om ormar som kommer och andra saker som flyger iväg.  

Hon säger flera gånger: 

– Nu kommer de! Mamma, de kommer!

Jag svarar: Vilka kommer? Det är ingen som kommer, gumman. Det är bara vi här!

– Nä, mamma nu kommer alla! Ropar hon nästa ut.  

Men, hon vet inte vilka som kommer. Hon vet inte när och vart de kommer ifrån. Hon ser dem i sitt huvud, säger hon.

Och en annan fras kommer också… 

Nu hoppar de mamma!

Vilka hoppar?

Ormarna! De kommer här och där, säger hon.

Hur förklarar man då vad det är som händer med henne? 

Och här sitter vi nu… på Barn och Ungdoms Psykiatri Akuten. Jag och min Jennifer. En ny värld! Vet inget om vad som händer här näst. Så, vad resten av denna dag vill göra med oss, återstår att se. Väntar på läkaren nu, får se om gumman blir inlagd. Här gäller det att ta en sak i taget, inte stressa iväg. Vad är viktigare än min dotters hälsa?

5 maj – 07

Vi blev självklart inlagda. Jennifer blev inlagd. Jag fick bo med henne.

Jennifer mår mycket dåligt. Hon känner sig osäker på sig själv. Och jag känner mig tryggare om jag vet att jag har professionell personal i närheten om det skulle vara något. Vi fick ett rum där det var en bäddsoffa.  

I mitt huvud bara snurrade det, visste inte varken ut eller in. Vad håller på att hända? Jennifer känner sig som ett ”psykfall” som hon säger. Eller som hon sa till läkaren som vi pratade med idag, lördag. Då sa hon att hon känner sig som ”Haga mannen”. Fattar inte hur gummans hjärna funkar just nu. Hur och vad tänker hon på när hon säger så? Och hela tiden säger hon att hon har så mycket i huvudet. Det är så mycket att tänka på, säger hon hela tiden. Det kommer en massa saker, säger hon. Jag bara ”pratar” med och försöker förstå vad hon menar. Men det är inte lätt.

Efter att vi hade pratat med läkaren och en sköterska så bestämdes det att vi skulle vara kvar över helgen. Jennifer känner sig osäker och jag på henne. Då tyckte de att det var bäst att vi var kvar. Vi förflyttades till en lägenhet s.k. eget boende men med personal i närheten. Vi kom dit och det var jättefint. Men som sagt, vi är här för att det finns risk för att Jennifer skadar sig själv. Det finns nämligen ingenting som gumman kan använda. Allt är inlåst, allt! Fick be om en smörkniv.

Det sattes upp regler. Enkla, så som t.ex. att Jennifer får aldrig vara ensam, det vill eller det får hon inte för mig heller. Så varje gång jag går ut så måste jag ringa efter personal. Får inte lämna henne ensam. Likaså gummans mediciner, det låser de in långt ifrån oss. De kommer med det till Jennifer när hon behöver den.

Efter installationen så stack jag hem och hämtade östrogenet som jag glömde igår. Ringde hennes pappa och berättade hur läget är. Snabbt hem, packade ner mer kläder och div. saker som gumman ville ha. Sen snabbt iväg, gumman var hungrig också. Jag lovade att köpa med mat till henne. Köpte kebab till henne.  

Snackade lite med ”medicinsköterskan”. Gick ut lite och kollade ute i korridoren. Tomt och lite ödsligt var det. Träffade en personal. Gick tillbaka, gumman duschade och jag fixade lite och bäddade sängarna. Jennifer blev lite ledsen igen. Så vi pratade igen och igen och igen. Hon ville ringa sin pappa och det gjorde hon men han svarade inte. Hon kände sig utanför.

 

Tankar ut genom fönster

Tittade ut på vår underbara utsikt. Ser alla båtar, människor som går, springer, jobbar i kolonilotterna nedanför sjukhuset. Solen skiner och här är vi instängda. Livet skulle kunna vara lite bättre men vad är viktigare än att min dotter mår bättre. Skulle kunna göra vad som helst för henne. Oj, vad jag älskar henne. Hon är underbar! Mysigaste ”lilla” krabat jag känner, fast hon är 16 år.

 

Nu ska vi försöka sova. Hoppas det blir en lättare natt för min dotter och att hon får sova mer. Hon sov så lite natten till idag.