7 jan -07
Ja, hösten rullade på fort
och december och vinter mörkret kom fort. Vad som är lite märkligt är att det
var så varmt. I december var det fortfarande kring 10 grader varmt. Skönt men
lite konstigt.
Har varit och fixat med
gummans pengar som hon har fått för sin sjukdom. Jag har ju henne försäkrad sen
hon var liten. Så den 13 dec var vi i Farsta och hos en rådgivare som skulle
hjälpa oss och placera pengarna. Det gick bra.
Sedan så var vi på kontroll
på ALB.
Anton Berg från radio P3
Star har också varit här. Han gjorde en liten kort intervju inför
radioprogrammet som ska sändas på julafton. Gummans tidigare program blev det
program, som hittills hade mest lyssnare, det året på den kanalen. Och det var
många som hörde av sig om hur det gick senare. Det var kul, så då går det
programmet i repris på julafton. Plus att Anton ville lägga till lite om vad
som har hänt sista tiden.
Julen närmade sig med
stormsteg och fy vad det var svårt att köpa julklappar till min kära gumma. Hon
har nästan allt, tycker jag. Och nu efter det vi har varit med om så tycker vi
inte att julklappar är så viktiga. Bara vi har varandra. Det låter klyschigt
men det är faktiskt så. Vad skulle jag ha gjort utan henne i jul?
Självklart åkte vi till
släkten i Värmland och firade jul med tjocka släkten. Lite jobbigt men inser nu
att de är viktiga för mig. Det var inte så mycket snö men vi gjorde det
trevligt ändå. Jag och Jennifer tycker det är viktigt att få vara tillsammans,
förra året var det den mest tragiska jul vi någonsin varit med om. Livet har
fått ett helt annat värde. Tänk om vi
inte hade våra nära och kära, tänk om man var helt ensam? Vad hade jag gjort i
den situation som jag har varit i? Ingen att ringa, ingen att prata med, när
man känner för det? Ingen syster som kommer och stöttar? Man har ingenting! Vad
hemskt! Ändå finns det så många som är ensamma.
Jennifer oroade sig mycket
för vad vi skulle göra på nyår. Vi pratade mycket med hennes kompisar och de skulle
ut och festa, åka runt i stan och träffa sina kompisar. Det kunde/ville inte
Jennifer. De hade sagt att det var jobbigt att köra rullstol. Hon ville inte
tränga sig på. Jag förstår henne också. Kompisar som inte bryr sig när man har
det jobbigt är svikare, tycker jag. Vad är det för kompisar?
Vi bestämde att när vi kommer
hem från Värmland, så åker vi tillbaka dit.
Till vänster den gamla, till höger den nya ”Panthera”
Vi åkte tillbaka till
Värmland och firade nyår. Var bara hemma för att ordna med den nya rullstolen.
Några vänner och kusin
skulle ha tjejkväll och min gumma var bjuden.
Vi bodde hos min syster och
hennes fam. Vi överraskade mina föräldrar, de visste inte att vi skulle komma.
De blev jätteförvånade!
Jag själv firade nyår helt
ensam. Låg i soffan och kollade på tv hos min syster. Käkade upp en Marabou chokladkaka. Somnade
kl.23… det var den nyår.
8 april – 07
Våren
är en lätt årstid, för de flesta. Jag har tydligen känt att nu vill jag försöka
börja tänka på mig själv och våga säga nej mera. Vill sluta vara till lags. Jag
vill säga nej många gånger men då känner jag mig många gånger elak, för att jag
inte hjälper till eller har tid för någon. Varför ska det vara så svårt? Men nu
måste jag tänka på det. Jag vill också må bra någon gång. I onsdags var jag med
en vän på ansiktes spa. Oh, vad skönt det var. Masserad och ren i ansiktet.
Kände mig 5 år yngre genast.
Nu,
när jag snart är 39 år, har jag kommit på vad jag vill bli när jag blir stor.
Vill jobba som undersköterska.
Sagt
och gjort. Kollade på nätet efter kurser. Men oj vad jag var ute i god tid. Det
är inte förrän i maj man söker in. Jag tog reda på hur jag ska finansiera
studierna också. Ringde och fick papper hemskickade.
Känns
jättespännande, kul! Jag ska bli något. Hoppas jag kommer in!
28 april -07
Jag
har så ont i min vänstra axel. Jag orkar inte mer snart. Men gud vad jag
klagar, jag överlever men nu för tiden så har jag lärt mig att energin för att
orka göra något annat försvinner när man har ont. Man orkar inte gör något
annat, som man skulle vilja. Nu sitter jag och tänker på hur jag ska börja
skriva igen. Har inte skrivit på ett tag igen.
Det
har som vanligt hänt en del som jag skulle vilja berätta om. Ibland kommer jag
ihåg datum (för det mesta) men samtidigt kan jag helt glömma små lätta saker,
som inte har någon betydelse. Fast det har blivit lite bättre.
Har
varit på Gotland och hälsat på, fixat lös naglar fast de håller inte så länge
på mig. Ja, sen har det varit lite kontroller på sjukhus osv.
Vi
hade elev vårds konferens ang. gumman och hennes skolgång. Hon ska inte ha
varken musik eller franska framöver. Det blir för mycket och i franskan har hon
kommit så långt efter så hon orkar inte ta igen. Och det förstår man ju, det är
inte lätt i språk.
Idag, den 2 maj var en jobbig dag.
En kompis till Jennifer sov
över. De gjorde sig i ordning för att gå till skolan. Jag gick också upp för
att inte sova bort dagen, så att säga. När vi skulle käka frukost märkte jag
att gumman var lite irriterad. Jag frågade varför och hon bara snäste av mig
och sa att det var henne det var fel på. Ok, tänkte jag. Samtidigt såg jag att
kompisen satt helt tyst och tittade ner i te koppen. Jag försökte prata om
väder och vind för att hålla skenet uppe. Till slut tog de på sig kläder för
att gå till skolan. Jag sa till gumman att ringa om det är något. Och
självklart gjorde hon det. Hon han inte ens börja skolan innan hon ringde. Jag
kände det på mig, som hon såg ut när hon gick. Tänk att jag kan se och känna
hur min dotter mår. Gick och hämtade
henne förstås. Det är så hemskt att se henne så här. Hon ser så ledsen ut och
är det också. Allt bara snurrar i huvudet på henne.
3 maj -07
Jaha, ännu en fruktansvärd
dag. Gumman ville inte ens kliva ur sängen. Jag gick och fixade frukost och så
käkade vi frukost i sängen. Vad gör man inte för sitt barn? Låg och pratade om
livet och hur man kan må. På gott och ont så kan jag nu sätta mig in i hur hon
kan känna, lite i alla fall. Har ju själv varit nere så att säga. Denna känsla
av hopplöshet, känslan av att inte kunna känna något över huvudtaget. Man vet
inget – minnet är borta, man känner inget – ingen smärta, vill prata – kan inte
prata orden liksom stannar i halsen.
Men, jag försöker prata med
henne. Hon tycker det är skönt, för som hon säger så, säger jag saker som hon
tänker, som hon inte får ur sig. Hon får det liksom bekräftat det hon tänker.
Fick
avboka hennes biljett till Beyoncé konsert ikväll, som hon fick av sjukhuset.
Hon och en kompis skulle gå, var det tänkt. Men jag tyckte inte att hon skulle
gå, hon kände att hon inte skulle få ut så mycket av att gå heller. Sedan så
sov vi en stund, pratade och käkade lite. Mycket av dagarna går till att bara
vara. Jag vågar inte lämna henne själv efter det hon sa igår.
Då
satt hon vid datorn, chattade lite och lyssnade på musik. Tänkte att det är
lugnt. Det kan vara bra för henne att vara ensam också, med sina känslor. Jag
var borta kanske en tjugo minuter. När jag kom tillbaka så stod en granne i
porten, hon höll på med sin cykel. Hon sa att hon hade varit inne hos Jennifer.
Mer sa hon inte. Hon gick upp till sig och jag gick in till mig. Självklart
kikade jag in till gumman, när jag kom hem. Där satt hon med hörlurar på sig
och spelade musik. Hon tittade ner i sitt knä och grät så tårarna droppande ner
på hennes byxor. Jag klädde av mig snabbt för att gå in och ge henne en kram,
då säger hon:
–
Mamma! vilken tur att grannen kom, när du var borta. Annars hade jag tagit
kniven som ligger där.
Hjärtat
nästan stannade på mig! Hjälp, vad hade jag gjort? Lämnat min dotter med en
kniv! Då var det så, den låg kvar sedan jag använt den för att peta ut en knapp
på datorn. Den hade blivit kvar när jag var färdig. Jag tog kniven direkt och
gick ut till köket.
Nu
kände jag mig totalt värdelös. Vad var jag för mamma egentligen? Hur kunde jag
göra så? Tänk om det hade hänt något? Hade aldrig förlåtit mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar