bara jag... och mina ord

11 juni – 07 

Upp tidigt, beställde taxi till ALB klockan 8.10. Taxi chauffören sa att det är bara är ett körfält på både Centralbron och i Söderledstunneln. Det här kommer att ta tid. Och det gjorde det. Det tog oss 2 tim. att komma från Bagarmossen till ALB denna gång. Vi missade prov tagningen som man helst ska ta först. Sen missade vi röntgen som vi skulle ha gjorts kl. 9.10. Vi kom fram kl. 10. Det var inte kul.  

 

 

Varma och törstiga var vi. Jag var jätte irriterad, min morgon strulade redan innan vi kom iväg. Kände mig så konstig. Hade lovat en vän att köra henne till Södersjukhuset. Fast jag själv skulle iväg. Fattar inte varför jag gör så. ”Bokar dubbelt?” Man vill hjälpa till och vara till ”lags” hela tiden. Men det blir bara fel. Jag blir så arg och ledsen på mig själv. Hela dagen blir förstörd, känns det som.

 

 

Jennifers läkarbesök gick bra. Vi skulle få svar via telefon om det var något. Fick mera sprutor med Interferon. Ev. ska gumman sluta med dom i augusti. Vi får se!

 

 

När vi var klara på ALB så käkade vi lite, innan det var dags att åka till Långbro Sjukhus och Hjälpmedelscentralen. Vi hade tid för service på rullstolen. Det tog en timma ungefär. Medens rullstol var på service, sov vi bort den tiden på en grön liten trä soffa, i väntrummet. När man är så trött som vi var då kan man sova överallt. Rullstolen fick sig en omgång. Nya däck med bra lufttryck i, nya bromsar och alla skruvar tilldragna. Jennifer blev helnöjd! När vi kom hem vid 16 tiden var vi så trötta att vi sov i 3 tim., till.  

 

 

Känns så konstigt! Det är en massa roliga saker som ska hända framöver men ändå känns det jobbigt. Vet inte men det känns som om det bara är en massa krav hela tiden. Man ska göra det och det! Ibland känns det som om det är så mycket i huvudet. Ledsen, arg, och irriterad hela tiden. Ont i halsen!  Sover konstigt också. Allt känns så konstigt, vet inte varför men ska försöka ta reda på det. Maktlös!
 

Jag kan ju bara hjälpa mig själv nu för tiden. Som vanligt tycker jag ju inte att någon annan fattar vad jag menar, respekterar eller vad jag tycker och tänker. Så därför får jag ta reda på, vad som är fel hos mig, själv. Granska, heter det väl? Upp ifrån och ner! Och hur många gånger har jag inte gjort det? Och som idag och många andra dagar får jag bara samma svar och svaret är en kvinna med dåligt självförtroende och självkänsla som inte finns. Men plötsligt kan den finnas där, ibland. Jag vet vad jag vill, vad jag kan och framför allt så kan jag säga nej, när jag inte vill något. Önskar många gånger att jag kunde säga nej mera.  

 

 

Varför ska det vara så svårt att säga det ordet, om jag inte vill något? Om jag inte vill något så ska väl det inte vara så svårt att säga? Men jo, det är det. Får så dåligt samvete för att jag inte vill hjälpa eller göra något ibland. Maggan, från BUP har frågat mig vad som händer med mig, om jag inte är till lags. Jag har kommit fram till att jag vill känna mig bekräftad och älskad, något som jag inte riktigt kan känna. Känns som det alltid har varit så. 

Som när det gäller mina syskon. Min lillebror har ju alltid tagit stor plats. Inte så mycket hans fel, tror jag. Bara blir så, ibland. Men som min syster sa till mig en gång:

 

 

– att jag nog kom i kläm många gånger mellan henne och lillebror

 

 

Eller rättare sagt att jag inte syntes så mycket jämfört med honom och henne. Det hände ju någonting hela tiden kring honom. Min syster hade mycket kompisar och fick alltid höra hur duktig hon var i skolan. Sedan, min äldsta syster, henne har det hela tiden varit synd om. Typiskt, eller hur?

 

 

Och någonstans där mitt emellan finns då jag, ”mellanbarnet”.

 

 

Svårt i skolan, inga kompisar, inlåst på toaletten i skolan pga. att mina föräldrar var/är kristna, kissade på mig när jag blev nervös i skolan, utelämnad i tonåren, ätstörningar, hoppar av gymnasiet, träffar ”fel” killar, flyttar till Stockholm, blir med barn, misshandlad – psykiskt och fysiskt, fortfarande ätstörningar, dåligt med pengar – får hjälp av mamma och pappa i vuxen ålder = skam och fy skäms! Pinsamt, Utnyttjar mina s.k. ”blåa ögon”, missfall 2 ggr, ”pundarförhållande” = medberoende, stress, panikångest, deprimerad och cancer.

Varför har jag då hamnat i denna värld? Varför har jag gjort som jag gjort? Som jag vet idag och nu, är det en sorts väg jag har gått för att försöka hitta någon sorts bekräftelse, respekt och äkta kärlek. Och att få känna sig behövd och höra att jag vet något. Äkta kärlek, känner jag bara att jag får genom min älskade dotter. Men, som själv har drabbats något så fruktansvärt här livet att det går inte att förstå. Jo, jag kan faktisk förstå det. Jag kan förstå! Jag har varit med. Jag vet hur ont hon haft det.  

 

 

Annars så har respekt, bekräftelse och känslan att vara behövd varit något som jag har ”jagat” i mitt liv. Det är så jobbigt att tänka på detta och min barndom när man är nere, det blir liksom jobbigare. Min barndom kommer i kapp mig och hur folk har behandlat mig.

 

 

Men nu, nu försöker jag också rannsaka mig själv.

 

 

Vill inte göra det folk förväntar sig utav mig. Vill gå min egen väg. Det enda jag vill nu, är att jag och min dotter ska få må bra. Jobba eller plugga, det vill vi. Inte tänka på ”alla andra”, som jag är så bra på. Eller lyssna på vad alla andra vill att jag ska göra. Och att ta hand om andra. Nu är det bara jag och min dotter som gäller. Ska försöka bara tänka på mig själv också, ibland. Jennifer kan klara sig själv mer och mer.

 

 

Men det är svårt att släppa allt när man har varit med hela tiden och ”styrt”. Får släppa lite i taget. Sen önskar jag också at jag kan strunta i vad alla andra tycker och tänker. Som lägger sig i hur jag ska vara och göra mot Jennifer. Som snackar skit! De människorna vill jag göra mig av med.  

 

 

Tänk, vad tankarna kommer ibland. Det är skönt att sätta ord på känslor och tankar. Skriva exakt vad man tycker och tänker utan att någon ska ”rätta mig”.