Då börjar vårt nya liv.
Vi
gick upp klockan sju, den 9 september. Nu börjar vårt nya liv. Inser att våra
liv aldrig mer kommer bli sig likt. Kändes konstigt. Blev en märklig fredag.
Jennifer 14 år, sep -09
Ja, vad tänkte man? Allt
bara snurrade. Vi vaknade helt slut och fortfarande trötta. Den här natten hade
det inte spelat någon roll om vi hade varit vakna eller inte. Men ändå kändes
det som att nu gäller det. Nu kändes det som om jag var så fokuserad på vad som
skulle hända och vad de skulle göra med Jennifer. Sova var inte en hög
prioritet, kände jag. Nu ville jag ha kontroll från början till slut.
Vi åkte
till sjukhuset i god tid. Först skulle vi till Karolinska Sjukhuset, för att
träffa läkare. Bara att hitta dit vi ska, är ju som att leta efter nål i en
höstack, tänkte vi. Så blir det ju när man inte har varit där, tidigare. Det är
ju liksom inte det minsta sjukhuset i Sverige. Men det gick bra till slut. Vi
fick sätta oss ner i väntrummet på ortopedmottagningen. Usch, vad nervöst det
blev nu. Denna fredag gjorde vi en massa olika undersökningar. Först träffade
vi läkaren HB och sjuksköterskan Helene. Oj, vad gullig hon var mot Jennifer! HB
berättade att han och OB ska operera bort Jennifers tumör om ca 2-3 månader.
Vi
fick reda på att tumören heter osteosarcom. Detta var nu en skelett cancersort
med metastaser, till lungorna. Den är ca 11 cm lång i tibia/skenbenet och inte
nog med det, det är ca 4 cm i mjukdelarna.
Hjälp, vad mycket man skulle ta in i
huvudet. Allt bara snurrade. Det kändes som om jag inte förstod så mycket, utan
bara gled med. Jennifer gjorde som de sa, vi bara följde med när de sa att vi
skulle hit o dit. Många nya ord och termer för olika saker och olika
undersökningar.
Det var en läkare som tog två prover (biopsi) ur tumören. Först
med en smal nål, det gick bra. Men sen den andra, den lite grövre nålen, då gjorde
det ont i Jennifer, det såg jag. Allt utan bedövning. Hon grät lite tysta tårar
och klämde min tumme, stirrandes in i mina ögon och kinderna blev rosigare och
rosigare. De trycker ner nålen, rakt in i huden, genom muskler och in i
skelettet. Det kändes inte rätt, det här. Vad gör de, utan bedövning? Men när
det var klart så gick vi. Som om inget hade hänt.
Vi gick till Alb´s mottagning
och avdelningen som Jennifer ska läggas in på. Där mötte vi en massa gulliga
och trevliga sjuksköterskor. Vi pratade med läkaren ÅJ, en liten stund. Han
ville informera oss om själva cancern. Men han hade inte hunnit få svar än,
från biopsin. Han bad oss återkomma om 2 tim. Då sa jag till Jennifer att vi
måste äta något.
Så vi gick till stora huvud entrén på Karolinska Sjukhuset och
fikade. Jag passade på att ringa en av Jennifers mentorer, i skolan. Och berättade
hur det låg till. Jag hade inte hunnit sjukanmäla gumman. Han blev glad över
att höra min röst och frågade snabbt hur det var med Jennifer. Men hans röst
tystnade snabbt. Det blev helt tyst i luren. Han förstod ingenting. Men han sa
att jag skulle hälsa Jennifer och att hon inte skulle tänka på skolan nu.
Senare
på eftermiddagen fortsatte det med olika undersökningar, så som magnetröntgen (MR)
m. kontrast, lungröntgen och till sist siktröntgen. Puh, det tog hela
dagen. Bara MR tog 2,5 timmar. Jennifer
tog det mycket bra. Hon insåg väl att det här var bara något hon var tvungen
att göra. När klockan var sju på kvällen,
så började de ta en massa blodprover inne på avd. Q84.
Vi fick ännu mera info
mm. Vilken tur att man fick papper på det mesta, för nu var huvudet fullt. Jag
bara nickade för varje påstående och fråga de hade. Det bra snurrade!
En helt vanlig fredag,
eller? Nu var det mycket… men det var bara början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar