informera skolan

Under natten har jag varit uppe med Jennifer några gånger på toaletten. Hon vill gärna att jag är med. Hon är snurrig! För övrigt så har vi sovit gott. Vi vaknade o käkade frukost. Jennifer mår illa och snurrig som vanligt. En vän kom på en fika en stund. Hon satt även kvar hos Jennifer när jag gick för att handla. Jennifer ville ha spenat. Passade även på att göra lite andra ärenden. Bland annat så tog jag kopior av läkarintyget, köpte frimärke osv.

Sedan cyklade jag hem. Ringde några myndigheter som skulle ha lite intyg osv. På eftermiddagen kom Jennifers mentorer från skolan, för att prata med Jennifer. Senare så skulle jag gå på ett föräldramöte på kvällen, för att informera om vad som har hänt. Just för att de andra föräldrarnas barn inte skulle fundera och undra vad som hänt. Så på kvällen fick Jennifer sällskap och jag kunde gå iväg. Vill ju inte lämna henne ensam. Där blev jag inte långvarig. Hann inte informera utan fick gå hem för Jennifer ringde och var ledsen. Hon mådde illa och hade kräkts. Så det blev hennes mentorer som fick informera föräldrarna istället. När jag kom hem kräktes Jennifer ännu mera. Hon somnade till slut, helt utslagen. Stackars min älskade dotter. Tycker så synd om henne. Skulle göra vad som helst för att byta med henne. Orättvist!

Jag hinner liksom inte vara jag. Jag är trött! Vill sova jag också. Är redan så van att hjälpa gumman, så fort det är något. Rent instinktivt! Ett ljud… och jag är där, hos henne. Nästan så jag är hos henne innan något händer... Intuition, kanske?

Jennifer vaknar och har kramper i magen, hon mår illa. Men hon vaknar med ett leende på läpparna. Vad är det gumman? Frågar jag. Hon ler igen och säger att hon har varit på toaletten i natt och gjort det, igen. Varför väckte du inte mamma? Frågade jag. Du behöver sova mamma, säger hon. Min gullunge! Men oj vad glad jag blev när hon berättade det, nu är äntligen magen igång igen, tänkte jag. Och det blev bara bättre och bättre. Annars har det varit en trött dag. Men som vanligt kräktes hon lite. Är så trött på hennes illa måendet.

 

Idag, den 22 sep. Blev en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Den här dagen var hemsk. Vi gick upp vid halv nio tiden. Vi skulle gå till skolan och berätta för Jennifers klasskamrater om att hon hade fått cancer.

Man gör så. Enligt konsult sjuksköterskan på Alb, så brukar man göra så, om man vill och orkar. Annars gör hon det. Detta för att det inte ska spekuleras och vara några funderingar bland klasskamraterna.

Jennifer kämpade sig dit, hon var så yr och matt i kroppen. Men hon skulle dit, min envisa dotter. Vi kom dit efter en stund. En klasskamrat fick se Jennifer, hon blev så glad att hon sprang fram och gav Jennifer en stor kram. Hon stapplade sig uppför trapporna upp, för att sen gå in i SO-salen.

Mentorerna pratade en stund. Sen lämnade hon över ordet till mig. Jennifer kände att hon inte orkade prata. Och jag hade full förståelse för det. Det blev helt improviserat. Visst var jag lite nervös, men ändå inte. Märkligt. Jag måste, för Jennifers skull... måste.

Nu satt barnen helt tysta. Man kunde höra en knappnål falla. Jennifer satt bredvid en vän, som redan visste allt. Tog djupa andetag och svalde. Hjälp, vad ska jag säga? Hjälp, fokus! Tog nya andetag och tittade på min älskade dotter.

 

Jag berättade hur det stod till, rösten vek sig några gånger men det gick ganska bra ändå. Men det kändes så konstigt. Där stod jag, framför ca.20 barn som var i 14- års ålder, som var friska, i mina ögon. Men ett barn var sjukt i cancer. Det var mitt barn! Tiden gick fort. En kille, ställde en fråga. Han undrade hur Jennifer hade fått cancer. Ja, det undrar jag också, sa jag.  Men tyvärr finns det inga svar på det. Läkarna vet inte.

 

Sen gick alla på lunch. Jag och Jennifer satt kvar i klassrummet. Suckade och undrade vad vi höll på med. Vad är det som händer?

En tjej kom fram och hälsade. Hon hade stått utanför dörren och tittat in. Hon visste och kom fram för att krama om Jennifer. Skönt att se att Jennifer har kompisar, tänkte jag. Efter en liten stund kom en kille fram. Han hade redan ätit färdigt. Vi stod och pratade lite med honom, han frågade en massa saker. Han berättade att hans farmor hade dött i cancer.

Jennifer var helt slut. Mamma, jag orkar inte gå hem, sa hon. Men vi tar det lugnt och försiktigt, sa jag. Efter stapplande långsamma steg, var vi ändå hemma. Då var det som om luften hade gått ur oss. Både jag och gumman var helt slut. Hade sådan huvudvärk. Men det gick inte många minuter innan jag insåg att vi inte har någon mat hemma. Så, det var bra upp igen och iväg och handla. Mat behövs ju, hur trött man än är. Jag har ju ingen som kan göra det istället. Måste ju ordna sådant, själv. Slumrade till igen, när jag kom hem.

Men då "plingade" det på dörren, jag gick och tittade i titthålet. Där stod en massa barn! Jag orkar inte tänkte jag och somnade om, igen. När vi vaknade gick jag ut på balkongen för att ta en cigarett, där låg det ett stort blomsterpaket. Det var till Jennifer! Öppnade det åt henne, det var från några klasskamrater. Åh, vad gulligt gjort! Efter en stund kom de tillbaka och undrade om Jennifer hade fått blommorna. Hon blev så glad att hon kramade om dem. Tänk vad lite blommor kan muntra upp!