12 sep, då börjar det…

Då bar det iväg till Alb. Vi startade dagen med Crom. Då undersöker man njurarna. Ett s.k. njurfunktionsprov, det tog 2,5 timmar. Det blev ekg och ultraljud på hjärtat, också. Allt såg bra ut. Men vilken tid allt tog. Jag blev sjukskriven i en månad f o m idag.

 

"Vi" läggs in på avd. Q84 på Astrid Lindgrens Barn sjukhus. Vi fick rum 12. Tv och video fanns på rummet. Jennifer skulle få välja videofilmer, det fanns filmer för tonåringar. Det var fint på rummet, kändes ombonat. Lampa med tyg över, barngardiner med clowner på. Rött bord och röda stolar. Det stod redan två sängar där. Kändes bra där, då. Vi blev informerade om rutinerna på avdelningen. En läkare satt och berättade om behandlingen osv. Hon berättade också att det helst ska vara med en förälder,här på avdelningen. Eller, det går bra med en nära vuxen person.

 

Nu började de sticka Jennifer i armen, de tog ytterligare några prover. Sen sattes det in dropp. På kvällen kollade vi på en video film. Från kl. 00.00 ska Jennifer börja fasta för att i morgon, onsdag ska de operera in en porth a carth ovanför högra bröstet. Dosan är fylld med silikon. I botten utgår en plastslang som förs in i ett stort blodkärl. Den ”porten” ska användas, för provtagning eller för att tillföra medicin eller dropp, det används en speciell nål som är böjd i 90 graders vinkel. Nålen sticks genom huden in i dosan så att spetsen når botten. Silikonet hindrar nålen från att glida ut. Till nålen kopplas kort slang som används för att ansluta spruta eller droppslang.

 

Vi var även på hörselkontroll idag. Cellgifterna kan påvekra hörseln. Jag funderade när de informerade oss om det. Att, är det något som cellgifterna inte påverkar i kroppen? Finns det något som det inte påverkar? Det påverkar ju till och med kropparna utanför Jennifer. Vi som står bredvid. Vi som är nära Jennifer.

 

Efter det visade de oss mer utav avd. och hur rutinerna är. De informerade oss även att det kan bli kort varsel för operation i morgon. Vi somnade fort den här kvällen. Måste passa på om man kan och får.

Då var det operations dag för Jennifer. Vårdpersonalen väckte oss och klockan har tickat kl. 07:00. Nu var det dags. För första gången ska hon opereras och sövas ner. Hon är nervös och det är ju inte så konstigt. Nu var det dags för förberedelser. Så det blev dusch i en speciell tvål, Hibiskrub. På med rena sängkläder och ny skjorta. Jag ringer hennes pappa och talar om att nu är det dags. Han sa att han kommer på en gång.  

Vi rullar ner till operations avd. Jag får ta på mig kläder ovanpå mina egna, grön overall och hårmössa. Jennifer tycker jag ser jätterolig ut, kul att kunna roa henne lite. Jag följer med Jennifer in i operations salen. Känns kallt! Jag känner mig lugn. Jag själv, har sett op.sal tidgare. Känns bra att ha en viss erfarehet av sjukhusvärlden tidigare. Kanske kan påverka gumman att det är lugnt. Nu ger narkos läkaren M, Jennifer lite morfin så att hon kan slappna av. Efter några minuter så ser jag att det börjar verka, Jennifer börjar slappna av.

Efter en stund frågar M henne om vilken spruta hon vill ta, han har två stycken. Du får välja vilken, säger han. Jennifer slumrar och säger ”ta den bästa". Han blinkar till mig och så ger han henne sömnmedlet. Då visste jag att nu somnar hon snart. Det tar bara 10 sek så börjar Jennifers ögon rulla bakåt. Jag säger sov så gott. Det såg speciellt ut, tyckte jag. Men jag kände mig trygg! Den här personalen vet vad de pysslar med. En sköterska följde med mig ut. Hon sa att Jennifer är klar om ca 2 tim.

 

Hon somnade gott och jag tog stegen till restaurangen för att inta lite frukost. Då ser jag hennes pappa komma. En aningens försent men ändå där, för henne när hon vaknar.

Han följde med mig för att uppdatera sig lite om hur det hade gått före operationen. Och jag berättade om det ena och det andra, då säger han plötsligt, "hur kan du vara så glad"? Vadå glad? Då sa jag att Jennifer vill att jag ska vara glad, när jag är glad. Ser hon mig glad och trygg så inverkar ju det på henne, berättade jag. Jag åt min frukost, gick till Ks-boden för att köpa en gosig liten nalle, som en liten tröstnalle. Som hon skulle få när hon vaknade.

 

När de hörde av sig gick vi ner till uppvakning rummet och där låg Jennifer och sov. Hon var så fin! Jag och pappan satte oss bredvid henne, på var sin sida av sängen och väntade på att hon skulle vakna. Det gjorde hon självklart, efter en stund. ”Åh, jag vill sova mer” var det första hon sa. Och "är de redan färdiga"? Efter ytterligare en halvtimme så åkte hon upp på avd. Q84. Jennifer var trött och efter ett tag mådde hon illa, vilket man kan göra av narkosen. De berättade att de även hade gjort nytt biopsi på benet. Sen somnade min gumma om och jag somnade bredvid.

 

 

 

 

Så, nu var allt igång.