cellgifter... kräkgift

15 sep

 

Mitt älskade dotter, 14 år... Mitt allt!

 

Nu satte allt i gång! In kom de med flera påsar och hängde i droppställningen. Cellgifter, medicin mot illamående mm. Det tog ungefär 12 tim så började Jennifer må illa på nytt. Hon började kräkas och som hon kräktes. Allt hon spydde var grön galla. Hon hade ju fastat sen tolv natten innan, hon hade ju ingen mat i magen. Hennes pappa var också med. Jennifer vill inte släppa mig. Hon sa att det kändes konstigt att se oss i samma rum. Hon blev irriterad på sin pappa. Dagen gick åt till att hjälpa henne vid alla kräkningar och toalett besök, får nu skulle allt urin mätas. Så hon var tvungen att kissa i potta varje gång som sen skulle bäras ut till sköljrummet. Jag märkte ganska snart att detta var vad jag kommer att pyssla med under resterande dagar. Vi somnade i alla fall efter mycket pysslande.

 

 Cisplatin och Doxurubicin

16 sep

Åh, vilken natt! Inte många timmars sömn här inte. Upp ca 8-10 gånger under natten för att hjälpa henne. Ut med pottan i korridoren. Ringa på mer pottor... suck, hur ska jag orka detta. Var och varannan timme ville hon kissa o kräkas. Jennifer blev ännu tröttare. Och matt i kroppen. Vit, blek och ingen ork alls. Vi sov till kl. 10 dagen efter. Hon ville inte äta frukost men jag fick i henne 2 rostade mackor i alla fall. Lite jordgubbssaft också men det smakade illa likaså vattnet. Inget var gott. Hon sov mycket! På eftermiddagen åkte jag hem, en sväng. Hennes pappa hade kommit så jag kunde åka. Jag passade på att duscha och byta kläder. Åh, vad skönt det var. Lyx! Passade på att göra ärenden till apoteket och några andra saker som skulle inhandlas till Jennifer. Mycket att tänka på. Jag mötte upp några vänner som skulle följa med och besöka Jennifer. De hade köpt present till Jennifer. Hon blev jätteglad av att se dem. Men efter en liten, liten stund orkade inte Jennifer mer. Då åkte de hem. Äntligen lite lugn och ro. Man blir fort trött här!

17 sep

Oj, vad Jennifer har kräkts idag, igen. Nu har vi problem, sa en av läkarna. Inga mediciner hon får hjälper mot illa måendet. Läkarna och sjuksköterskorna gör så gott de kan men Jennifer mår så illa ändå.

 

Vi satte på tv´n, det var ett musikprogram. Jennifer satt på toaletten, som vanligt. Jag satt i min säng. Plötsligt ropar Jennifer. Mamma! Ja, snälla gumman vad är det? Jennifer visade tummen upp och sa äntligen, det funkar. Nu är det så att ha avföring när man ligger på sjukhus och får diverse mediciner, är inte en självklarhet. Det är ju så viktigt att magen fungerar.

Ringde mamma och pappa och berättade hur dagarna var. De önskade att vi kunde bo närmare varandra. 42 mil är lite för långt för att bara komma över o fika och titta till oss, sa de flera gånger. Och jag förstår dem. Somnade gott den kvällen. Ensam i själen, igen.

18 sep

Nu börjar nedräkningen för att få åka hem. Vilket vi ska få göra på måndag kväll. Jennifer längtar! Hon vill ha "hemmavatten", sa hon.

Men som vanligt spydde hon mycket och kissade mycket, under hela dagen. På kvällen vid 17.30 tiden kopplade de bort cellgifterna. Nu ska hon bara ha dropp som "sköljer" bort giftet, ur kroppen.  Nu behöver jag inte ha handskar på mig mer, när hon kräks. Är ju tvungen att ha det. Inte så bra om det kommer på mig. Jag hjälper ju henne med papper och kräkpåsar. Står med kall handduk och torka svetten, som rinner utmed ryggen. Hon mår så illa, min lilla Jennifer. Tycker så synd om henne. Droppet hon ska ha nu, ska vara till 18 tiden på måndag kväll. Tänk, tänk om jag kunde byta med henne. Varför?

Inte nog med att det är mycket med min dotter. Jag ska också hjälpa henne med hennes pappa. Kommunikationen där är inte så bra och jag får ofta förmedla saker dem emellan. Jennifer blir mer och mer irriterad. Jag har bestämt mig för att prata med kuratorn. Hon tycker att han kan komma på besök ibland. Det är svårt när de inte har träffats så mycket, tidigare. Känner inte varandra så bra.

Måndag! Idag fick Jennifer en ganska skön dag. Hon spydde inte en enda gång, skönt! Hon tyckte dagen gick sakta men hon sov bort en ganska stor del av dagen. Jag började plocka ihop lite av alla saker, vi skulle ha med oss hem. Sprang till sjukhusapoteket för att hämta ut mediciner, köpte en dyr febertermometer 242 kronor kostade den. Men det var det värt, för det är viktigt att kontrollera tempen hemma för det kan innebära infektion. Senare på eftermiddagen kopplade de bort droppet. Plötsligt snurrade det till för Jennifer. Snabbt kom personalen in med blodtrycksmätaren och kontrollerade. Men det var bra. Vi gick sakta ner till taxin.
Vad skönt det var att komma hem. Jennifer var fortfarande snurrig. Men vi tog det lugnt, jag pysslade lite. Min sängplats är från och med nu inne i hennes rum. Hon känner sig trygg om jag är där, sa hon. Om det skulle hända något. Och för mig var det absolut inga problem. Ville vara nära min dotter så mycket jag kunde och fick. 

Ligger och funderar... känner mig ensam. Hur ska jag orka? Ska det vara så här? Ska varje behandling vara så här?
Tysta, långsamma tårar kommer. Jag känner nästan att magen ville vända sig om. Är så trött, kan inte sova. Varför inte bara släppa kontrollen, låta någon hjälpa mig. Nej, törs inte. Blivit så besviken flera gånger, när någon ska hjälpa mig. Kontrollbehov? Ja, blir det fel får jag skylla mig själv. "Som man bäddar får man ligga" heter det ju... Är det så mitt liv ska bli? Eller?

Nä, nu sover jag... finns en dag i morgon. Hoppas jag!