Den
18 december och framåt har jag inte
skrivit så mycket. Dagarna har liksom flutit ihop på något vis.
Jennifers operation
skulle då göras den 14 dec men blev framskjuten pga. så kraftig infektion sist.
Vi kom hem från infektionen den 14 dec. Då skulle vi få vara hemma några dagar.
Vi var så trötta och började bli nervösa, inför operationen. Vi var jätte
ledsna för att op. skulle bli så nära jul och att vi då skulle få vara på
sjukhus på julafton. Ev. skulle vi få komma hem till nyår, sa läkaren. Om det
inte blir någon komplikation.
Jag började planera hur vi
skulle göra på julafton. Ska vi ta med oss julklappar? Hur gör vi med julmat,
för det vill vi ju ha? Jag funderade och funderade.
Jennifer var jätteledsen.
Hon vill inte vara på sjukhuset över jul. Vi som skulle åka till mormor
och morfar i Värmland och fira jul. Jennifer älskar att åka dit över jul.
Vi gillar mormors julmat
och när morfar ska ta in julgranen. All stämning som infinner sig. Lukten och
känslan har jag kvar, som det lilla barn jag en gång var. Minnen sitter kvar.
Mysigt. Förväntan. Det brukar vara mycket snö, så att man kan åka pulka i
skogen. Allt det där missar hon nu. Oj, vad ledsen hon är.
Ja,
vi kan ju inte bestämma något nu, så vi får ju göra som läkarna har sagt.
Jennifers hälsa går ju före. Och vad är en jul, mot att man får ha Jennifer hos
sig hela livet. Men för stunden är det jobbigt.
Ja, och vad gör man då
hemma, när man går och väntar på en stor operation på sin dotter? Jo, vi pratade mycket med
varandra, vilka funderingar och tankar vi hade. Jag städade lite för att hålla nervositeten borta. Jennifer hade lite
kompisar hemma fast hon låg mycket i sin säng, hon var så trött efter denna
hemska infektion. Jag försökte pyssla med något hela tiden. Nervositeten kom
smygande mer och mer. Hoppas att vi får komma hem till nyår. Så vi får fira
lite högtid hemma. Även om Jennifer inte skulle kunna gå så får vi i alla fall
vara hemma. Tänk vad vi uppskattar att få vara hemma nu för tiden. Vi har ju
bott på Alb hela hösten.
Ok, vi packade våra väskor
med allt som skulle med. Det var mest mjukis kläder men lite fin kläder också.
Vi skulle ju ändå fira jul där, så lite fin ville jag ju vara. Jag gjorde i
ordning en julklapp till Jennifer. Hon skulle få en egen stereo till sitt rum.
Men den kunde jag ju inte ta med, så jag klippte ut en bild på den och
klistrade in den på ett fint papper och skrev lite om den. Stoppade in det i
ett fint kuvert och skrev "God Jul min Gumma”.
Sedan rensade jag
kylskåpet, så att det inte är en massa konstigheter där när vi kommer hem. Vi
kunde ju inte förvara maten på vuxen avdelningen. Så som jag kunde göra på Q84.
Så jag fick räkna med att köpa mat. Ok, för en vecka går det bra, tänkte jag.
Jag pratade med grannen som skulle ta hand om Lady och som skulle ta hand om vårt
hem. Det känns tryggt att någon man litar på tar hand om
"markservicen". D.v.s. post, blommor, katt, tänder-släcker lampor -
så att inbrotts tjuvar inte lurar i buskarna. Det är mycket man ska tänka på
innan man ska vara borta. Det känns konstigt att veta att man ska bo på sjukhus
en vecka.
Även om vi bor i samma stad
som sjukhuset, så kan jag ju bara åka och hämta om det är något jag har glömt.
Men det känns viktigt att vara hos Jennifer hela tiden. Vill få med så mycket
som möjligt, som vi behöver, så slipper jag åka.
Efter
allt pysslande, har vi fått ihop allt vi vill ha med oss. Jag ringer mamma och
pappa, mina syskon m fl. Talar om att nu är det bara min mobil som gäller.
Tisdagen den 20 dec -05
Entrén
Vi letar oss upp till avd.
A25. Nu var vi verkligen på ett sjukhus! Det var vita väggar överallt, inte som
på Alb. De flesta hade sjukhuskläder på sig. Här fanns det mest lite äldre och gamla människor,
inte lika många skratt och gråt som man hör på Alb. Mottagandet var inte alls
som på Alb. Från och med nu så jämförde vi allt med Alb.
Och det kom att visa sig
att vi hade hamnat på ett sjukhus, jämnfört med Alb. Inte att det
direkt är fel på detta egentliga fina sjukhus, vi har ju precis kommit hit. Men
skillnaden på ett barnsjukhus och detta stora beryktade sjukhuset är som natt och
dag. Det kanske ska vara så, inte vet jag.
Väl inne på avd. så anmälde
vi oss i receptionen. Blev hänvisade till det lilla vänt och dag rummet som
fanns där bredvid. Vad, litet mamma! sa gumman. Vi satte oss och tittade lite i
pärmar som fanns där. Det stod lite om rutiner och vad som erbjöds.
Efter en stund så kom en
sjuksköterska fram och sa att vi skulle följa med henne. Vi gick in i rum 36. Jaha,
här skulle vi då vara i en vecka, tänkte vi. Det var ett mycket litet rum.
Konstigt att de har så små rum när man behöver lite större utrymme när man här.
Men det kommer säkert att funka.
Ja, där satt vi och väntade
på att någon skulle komma. Och vänta fick vi göra. Som vanligt på sjukhus, men
nu hade vi vant oss lite faktiskt.
Dagen inna operation
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar