I början på augusti så åkte
vi då till Värmland. Jennifer älskar att åka dit. Hon packar en vecka innan och
planerer osv. hur och när vi ska vara vid Centralen. Och resfeber, det får hon
varje gång. Huvudet och magen bråkade med varandra i henne. Hon blev ledsen och
nervös. Jag försökte lugna henne och till slut fick jag ge henne en Stesolid.
Det blev bara värre och värre. Hon kunde knappt sova till slut. Vi kom i alla
fall iväg till Värmland och så fort vi satte oss i tåget, släppte huvudvärken
och allt.
Ibland är hon konstig. Hon
har åkt denna resa nästan mer än mig. Hon har åkt dit innan hon blev sjuk, alla
lov från skolan. Hon var åtta år när hon åkte själv för första gången, satt
ensam i nästan 4 tim. på tåget, själv. Ändå får hon sådan resfeber. Ändå är det
bland det bästa hon vet att åka till mormor, morfar och alla kusiner. Sedan har
hon fått några kompisar genom sin kusin också.
Tiden hos mamma och pappa
är skön men jobbig. Det är skönt att komma ut i skogen, det tysta, lugna och
leva det fridfulla livet. Ingen stress, allt känns som om det går i slowmotion.
Man fikar, sover och fikar igen. Sen lagar mamma mat, ja då blir man sådär mätt
och trött, så då måste man sova igen.
Jag brukar hjälpa min pappa
och bära in lite ved, klippa gräsmattan och lite så. Mamma hojtar till här hon
vill ha hjälp. Går bort till min syster som bor ca.100 m från mamma och pappa. Fördriver
tiden lite med henne. Sen brukar vi åka ner till min äldsta syster. Hon bor några
mil längre bort.
Livet har sin stilla gång.
För att få ännu mer lugna och ro brukar vi åka till mina föräldrars
sommarstuga, långt in i skogen vid en mörk stor sjö. Men underbar att bada i,
när det inte är för kallt. Deras stuga ligger längst bort på sjön. Ingen reser
förbi. Där, där hör man nästan sina egna hjärtslag. Där existerar bara en själv
och naturen. Ljuden som hörs får du leta länge efter i en stad som Stockholm.
Fisken hoppar, göken gal, lommen låter, kluckande vatten mot båten. Plötsligt
kan det knaka till i skogen, då kan det vara allt från en älg, rådjur eller
något annat. Man tänder en brasa, grillar och ögonen stannar på elden som
glöder. Man kan filosofera i timmar, tiden stannar. Känns som om hjärnan har
tagit semester. Kroppen känns tung, orkar inte röra sig. Man går in och lägger
sig i en gammal skogs stuga som luktar lite rått och instängt. Man gör en liten
eld i kaminen så att det är lite varmt när man ska sova. Och som man sover! Man
är i drömmarnas land.
Den 13 augusti – 06
Kom vi hem igen. Skönt!
Borta bra men hemma bäst, heter det ju. Men för mig stämmer det mer än väl.
Tycker om att åka och hälsa på mina föräldrar och syskon. Men oj vad det är
annorlunda. Det känns så konstigt. I Stockholm är det bara jag och Jennifer i
vår lägenhet. Tyst och lugnt, är det bara hon och jag.
För mig och Jennifer blir
det stora kontraster. Vi är bara två i vår lägenhet och vi pratar inte så
mycket. I Värmland är det full fart. Mycket prat med familj och släkt det är
full fart. Blir så trött! Det är bara i naturen eller när man går ut ensam som
det är den där tystnaden, som är så skön.
27 aug -06
Den här veckan har varit
konstig. I måndags var vi uppe tidigt för att åka till Danderyd, träffa killen
på OT-center. Han hjälpte Jennifer att fixa protesen så att den ska passa. Jennifer
har haft så ont i ljumsken och i sittbenet så han var tvungen att göra något.
Hon har så ont, att hon inte kan träna. Det blir att vila från protes
träningen, sa han.
Jag hade tid hos min
husläkare för att diskutera min sjukskrivning. Usch, vad jobbigt det är. Jag
mår just nu så dåligt. Känns som om allt bara är så oviktigt just nu. Fattar
inte vad jag har varit med om. Varje gång jag lägger mig för att sova, så ser
jag bilder av Jennifer när hon ligger på Civa och jag får se henne för första
gången med ett ben. Och sen plötsligt, kommer det bilder när hon har infektion
och ligger Q80.
Sen ser jag bilder när hon
har en kur och ligger och spyr, har nageltrång pga. att hon har en konstig och
ovanlig biverkan av Methotrexate. Foten svullnar upp och bildar blåsor, och det
ser ut som det är mjölk i blåsorna, när de går sönder.
Många av bilderna som
kommer upp i mina ögon, är när hon ligger på vuxen avd. på KS. Efter första op.
och när hon har så ont. Benet svullnar upp och hon har så ont. Varje natt hör
jag hur hon gnyr och säger mamma hela tiden.
– Mamma, jag orkar inte mer. Jag ger upp!
Säger hon flera gånger.
Där kan man snacka om att
sova dåligt. Har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Vill vara vaken med
gumman, hela tiden. Så att hon inte känner sig ensam. Måste hjälpa, för det gör
inte personalen. De har annat att göra, på natten.
Allt det här kommer nu. Vet
inte vart jag ska ta vägen. Ingen fattar eller förstår hur jag har levt de
senaste 10 månaderna.
Allt detta ska man då
försöka förklara för mina nära och kära, vänner och bekanta och som nu, min
läkare.
Det är så svårt att
förklara känslor, speciellt det man har varit med om det sista året.
Men det är så skönt, min
läkare vet inte hur jag har haft det men hon tvivlar inte på något jag säger,
utan hon vill hjälpa mig, känns det som.
Blev i alla fall sjukskriven
till sista oktober. Sen ringde hon till kuratorn på Alb. Jag fick ringa henne
och prata om jag ville. Oh, vad jobbigt. Det är så svårt att be om hjälp när
man mår dåligt, framför allt när man mår som jag gör. Men, jag är ju tvungen
att ringa för jag har ett ärende som gäller gumman. Hon vill ha en ny peruk
innan hon börjar skolan.
Och sedan så måste jag
prata med henne om att ev. förlänga vårdbidraget. Så för Jennifer skull så
måste jag ringa. Vad gör man inte för min gumma? Det är så jobbigt att prata om
sig själv.
Jag vill ha hjälp men jag vet inte varför det är så svårt att be om
det?
I dags läget så pratar jag
mycket med Jennifer och lite med min husläkare. De är de enda som har tid, för
mig. Jennifer vet vad jag har varit med om. Hon har sett mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar