Midsommar
kom och vi firade ihop med några bekanta. Efter midsommar kom några vänner från
Värmland. Vi hade det jätte trevligt. Var och shoppade, gick på restaurang och
hade det allmänt trevligt. Hade tänkt åka till Kaknästornet men det var så
dåligt väder så det struntade vi i. Efter två dagar åkte de hem igen. Jag och
Jennifer somnade bums. Vi var så trötta efter Värmlands besök.
Sommaren
började lunka på i vår takt dvs. lugnt. Vi var och tog lite prover som skulle
göras. Varannan vecka åkte gumman på rutin kontroll. I början är det mer
intensivt. Sen blir det mindre och mindre kontroller, så länge det är bra, vill
säga.
Den
29 juni var vi och gjutandes en
protes till gumman. Det gjordes på OT-center i Danderyd. De var jätte trevliga
där. En man kom och förklarade hur allt gick till och så där. Det var jätte
intressant att se hur det gick till. Nu fick man lära sig något som man aldrig
trodde man aldrig skulle lära sig. Det var häftigt!
Han
berättade för oss att det kan ta upp till 5-6 veckor innan protesen är klar.
Då berättade han att knäskålen
beställs från USA och fotleden från Island.
Oj, tänkte jag. Undrar vad
man skulle få behöva betala om man skulle köpa ett sådant ben? Jag tror han sa
kring 70-80 tusen kronor. Vilken tur att man betalar skatt i Sverige, tänkte
jag. Och andra sidan så har jag inte behövt betala något för att få min gumma
frisk. Dels så är hon under 18 år, då är det gratis för barn att ligga på
sjukhus. Sedan så har jag en försäkring på gumma som innefattar sjuk och olycksfalls
försäkring. Så den har täckt alla kostnader. Pengar kan inte ersätta det vi har
varit med om, men det har underlättat saker och ting. Man kan aldrig köpa sig
hälsa. Sjukdomar och olyckor kan man alltid råka ut för.
Efter protes gjutning så var
det dags att åka och ta prover, på sjukhuset. Efter provtagningen så åkte vi
hem och packade för att åka till våra vänner på Gotland. Jennifer började känna
av blåsor i munnen och är allmänt hängig. Ska det aldrig ta slut? Hon kändes
lite varm och nu började jag fundera på om det blir något Gotland för oss. Men
ok vi packade och somnade tidigt.
Och självklart fick jag
ställa in Gotland. Det var bara att ringa och avboka resan. Så kul skulle vi
inte ha, så snabbt.
Detta tog jätte hårt på
gumman. Vi hade sett fram emot detta så mycket.
Men så blev det inte. Men de
bor kvar och vi kan åka en annan gång. Vi sov bort hela dagen. På kvällen blev
gumma lite piggare så vi gick ut till grannen som grillade och umgicks lite med
dem. Men det blev en tidig kväll för oss. Vi var inte så pigga.
1 juli – 06
En
kompis till Jennifer sov över. Kompisen väcker mig 06.00 på lördag morgon. Hon
säger att Jennifer har ont. Jag går in och tittar till gumman och upptäcker att
hon är jättevarm. Jag tar febern och den visar hela 39,7. Det var ju bara att
ringa in till avd. och säga att vi kommer. Vilken tur att jag avbokade Gotland,
för nu blir det en vecka på Q84 istället. Vilken semester!
2 juli – 06
Idag fyller jag 38 år. Kul?
Nej! Men jag bryr mig inte så mycket.
Vaknar ganska tidigt på sjukhuset. Gumman ska ha sin medicin så jag går upp och
ger henne den. Plötsligt öppnas dörren och ett gäng tjejer ur personalen kommer
in och sjunger för mig och jag får frukost på sängen. Snacka om att jag blev
förvånad. Hur visste de det? Men det var ju inte så svårt att lista ut när man
har en sådan dotter som jag har. Självklart hade hon skvallrat! Men det var kul
och uppskattat. Syrrorna på avd. Q84 är guld värda! Helt underbara, de har så
mycket att göra men ändå hinner de med en stackars mamma. Min dotter älskar dem
också, det känns som om de har tid hela tiden fast man vet att de har annat att
göra. Beundransvärda, är de.
På eftermiddagen fick vi
åka ner till avd. Q80. Detta för att barn som ska ha kur måste ligga på Q84 och
då får infektions patienter åka ner till Q80, detta för att det inte finns
platser nog. Tråkigt, men för oss gör det inte så mycket, gumman trivs bra på
Q80 också. Nu när man lärt känna de så spelar det oss ingen roll. Rutinerna är
bara lite annorlunda.
Q80 är en akut/infektions
avd. och man kan inte gå och göra som man vill på avd. för smittorisken. Det är
s.k. slussar mellan korridor och rummen. Måste tvätta/sprita händerna när man går
mellan rum och korridor. Sen får man inte föra ut och in mat hur som helst.
Personalen kom alltid med maten. Men man lärde sig snabbt hur det funkade, så
det var inga problem.
De konstaterade bara att
det var en kraftig infektion och gumman måste ha antibiotika. Hb var lite låg
så det blev en påse blod, även Trombizarna var låga så det fick hon också lite.
Dagarna gick och man hoppades nu att det var sista gången vi låg inne. I och
för sig så var man van att ”bo” här nu, så det var nästan så man saknade
sjukhuset redan. Det var nästan konstigt att tänka att vi inte skulle hit mer.
Det kändes som om vi hade
blivit utkastade. Bara för att det blev så tvärt slut på kurerna. Vi hade
liksom börjat räkna ner när förlamningen kom. Och då togs plötsligt 3 kurer
bort och så var det bara en kvar dvs. Doxorubicin. Som vi gjorde då för 1 vecka
sen. Och nu var det slut! Konstigt var det men skönt. Fattade inte riktigt att
vi inte skulle in hit mer för kurer.
Men vi kommer att åka hit många gånger
framöver för alla prov tagningar och undersökningar som ska göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar