Samtidigt
så började en känsla infinna sig nu, om att hon kan få återfall. Och då
berättar läkarna att får Jennifer återfall så kommer det att sätta sig på
lungorna. Hjälp! Tänkte jag! Det lät inte kul. Tänk! Nej, jag vågar inte tänka
så. Vad skulle hända då? Och här går jag och röker som en idiot. Nej, nu blir
det bara för mycket. Nu får det vara slut på blossandet.
Bestämde
mig för att nu får det vara nog. Jag kan inte gå och ”köpa” mig cancer i
lungorna när min dotter riskerar att få det utan att röka. Hur korkat får det
bli?
Började
fundera på hur det här nu då skulle gå till. Jag har då rökt i 21 år. Men nu
måste det ändå finnas en motivation. Det är ju bara att titta på mitt barn, så
borde det gå. Jag bestämde mig att när det är ett års dag sen hon fick cancer,
ska jag sluta dvs. den 8 sep. Jag började sakta men säkert förbereda mig.
Trappade ner lite, slängde några askkoppar, behöver inte ha så många. Försökte
röka mindre och mindre.
Efter
att gumman blev frisk från infektionen så fick vi tid för en efter kontroll. De
informerade om att gumman ska ta en spruta själv, som heter Peg Interferon. Den
ska hon ta subkutant dvs. strax under huden, en gång i veckan i ett år. Detta
för att motverka återfall och att stärka immunförsvaret. Läkaren informerade om
att de första gånger Jennifer tar den kan hon känna sig sjuk, som influensa
nästan. Ont i huvudet, illamående och allmänt ont i kroppen.
Och
självklart blev det så, och vi som hade satsat på Gotland igen. Hon kräktes
lite men hade en fruktansvärd huvudvärk.
Nu
var Gotlandsresan i fara, igen. Men vi lyckades äntligen komma iväg.
Vad skönt, äntligen kom vi
iväg! Roligt att få se något annat än sjukhus, när vi är utanför dörren. Och
vilket väder det var, helt underbart. Familjen kom och mötte oss vid hamnen. De
var så sol bruna och fina. Konstigt att se de så fräscha. När vi lärde känna dem,
så hade de gått en tid på sjukhuset och de var bleka och trötta. Nu kände man
knappt igen dem.
Vi grillade och hade det
trevlig. En vecka gick fort och plötsligt var vi tvungna att åka hem. Vi hade
en fantastisk fin vecka på Gotland.
Den 19 juli – 06
Så åkte vi till OT-center. Nu
var protesen klar! Vad spännande det var. Det här är ju en helt ny värld, för
oss. Dom ska göra eller har gjort ett nytt ben till Jennifer. Och vi får se hur
det ser ut nu.
Han som har hand om Jennifer
kom med protesen. Den såg så häftig ut, men man tyckte
det var så konstigt. Hur kan den där hålla uppe
min gumma? Nu kom det så där mycket frågor igen. Men har var så schysst så han
tyckte vi skulle ställa alla ”dumma frågor”
Så
här ser protesen ut som gumman ska ha.
Det var jättekul och
intressant. Nu sen, så ska hon gå och träna på Röda Korsets gå skola. 1-2 ggr/veckan.
Men gumma såg fram emot det. Hon tyckte det verkade kul, nu kunde hon snart gå.
Trodde vi ja! Tji fick vi.
Så lätt som man tror att det är, är det absolut inte. Det är så mycket som ska
fungera. Framför allt måste man ha motivationen att träna.
Detta är då något helt
nytt på kroppen. Och man ska vänja in den sakta men säkert. I annat fall får
man skavsår, blåsor och det gör ont i stumpen. Det är helt andra muskler och
andra rörelser som ska användas när man går. Och den tekniken får hon då lära
sig på Rk (Röda Korset). Ja, tiden gick och vi försökte hinna med allt som
skulle göras. Det var väldigt mycket ett tag för gumman. Träna protesen,
springa på alla provtagningar och läkarbesök.
Sen var det ju så också att
Jennifer hade saknat att få umgås med kompisar. Men de fanns ju inte kvar.
Och det blev jättekonstigt
för gumman att inse att de hade annat för sig än att vara med henne. Det blev
många konflikter. Många tror jag blev rädda och inte visste hur de skulle bete
sig. Men ingen vågade prata. Ingen frågade henne hur det hade varit och hur det
var med protesen. Inga kompisar kom hem till oss längre. Undrar hur barn
tänker, att bara ge upp en kompis som man har känt i många år, sen
småbarnstiden. Är det den sjuke eller är det den friska som ska ta initiativ?
Hur har andra föräldrar uppfostrat sina barn? Ska man inte tala om att man ska
bry sig om varandra här i livet? Det är säkert inte lätt. Men hur hade det
varit om dessa tjejer hade blivit drabbade? Och inga kompisar kom till dem. Ska
man inte försöka tänka som i ordspråket: ”Som man själv vill bli behandlad, ska
man behandla andra”.
26 juli – 06
En mycket jobbig dag. Vi
köpte fina blommor och åkte på barn begravning, av ett barn vi lärt känna. Det
var så fint allt. Men så jobbigt, har nog aldrig varit på så jobbig begravning.
Det var första gången jag var på en begravning av ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar