en resa hem bara, eller?

 

Läkaren fortsatte att informera oss. Sen sa han att allt kommer att gå fort nu i början. Då visade han oss en remiss (den gula lappen). Vi hade redan fått en ny tid, för läkarbesök. Redan dagen efter dvs. den 9 sep kl. 9.00, hos en ortoped. Hoppsan här går det fort, tänkte jag. Min erfarenhet brukar vara att det inte går så fort att få en remiss men här gick det undan. Nu började han prata om att vi skulle åka hem och sova, äta och ta det lugnt. Men vi var i chock tillstånd. Jag förstod absolut ingenting. Jennifer såg helt tom ut. Resan hem vet jag inte hur den gick till. Men vi kom hem i alla fall.

 

En väninna ringde mig på mobilen när jag satt på tunnelbanan, det kommer jag ihåg. Men jag orkade inte prata när jag satt där. Alla skulle ju höra. Det enda jag fick ur mig var att, nu måste du hjälpa mig. Nu måste jag få hjälp, sa jag. Jag brukar inte be om hjälp bara så där men nu kändes det bra om jag kunde få lite hjälp, i alla fall. Vi kom hem och väninnan och hennes dotter kom ner till oss. Vi bodde grannar. Hon fick tårar i ögonen. Hon hade hört hur min röst var i telefonen. Då hade hon redan börjat misstänka att det var värre än vad hon hade trott från början. Nu lossnade det, jag grät! Jennifer gick och satte sig framför datan för att chatta. Tror inte hon förstod. Detta var värsta kvällen i mitt liv! Tänkte jag. Hur kunde detta hända och varför, varför ska detta hända oss? Vad har jag gjort för fel? Eller vad har min älskade dotter gjort för fel för att få detta? Jag fattar inget! Hjälp mig! Den natten sov vi ca 3-4 timmar. Hade någon ljugit för oss eller? Hade vi en mardröm tillsammans, jag och Jennifer? Vi kunde inte sova. Vad hände med oss, vi gled in i någon sorts dimma. Tankarna snurrade. Vilken planet befann vi oss på? Hade vi förtjänat att höra detta? Varför Jennifer av alla 14-åringar, varför just min dotter? Kommer hon att överleva eller ska jag bli ensam nu? Varför just min dotter?

Jag kände flera gånger, hur ska jag klara detta? Jag är ju ensam. Min familj är 42 mil långt bort. Men det visade sig... jag är starkare än jag trodde.