första helgen

Vaknade till och från, denna natt. Men till slut bestämde jag att vi skulle sova tills vi vaknade, ordentligt. Och som vi sov, vad skönt det var. Vi vaknade vid 11 tiden, lördag morgon. Vi tog det bara lugnt idag. En granne kom, jag berättade vad som hade hänt. Hon blev ledsen, fick tårar i ögonen. Fattade ingenting. En annan granne kom också, henne gillar Jennifer. Vi satt hela eftermiddagen och pratade. Skrattade och grät. Till slut gick de hem.

Ensam kvar 

Jennifer ville ringa sin pappa och berätta. Hon tycker det känns konstigt. Hon är lite nervös, mest för att hon inte har varit där och inte har haft så mycket kontakt med honom, den senaste tiden. Hon satte sig på golvet i hallen. Jag satte mig bredvid. Hon stirrade med en annan blick, hennes svarta ögon tittade in i mina ögon. Sen viskade hon, och sa ”jag är rädd”. Hon ringde och hon kände sig obekväm. Jag såg det. Bara att titta in i hennes ögon, de talade. Jag tar luren om han är dum, sa jag. Hon stelnade till. Han svarade! Hon frågade lite hur det var och vad han gjorde. Sen berättade hon att hon hade haft ont i ena benet och att hon hade varit på sjukhuset. Och läkaren sa att det var cancer. Jag har en tumör i benet, pappa. Sa hon. Det första han sa till henne när hon berättade att hon hade cancer var; "Jaha, beror det på att mamma röker"? Då blev Jennifer jätteledsen. Hon pekade finger åt honom i telefon, då hon pratade med honom. Hon grät, tysta och stilla tårar.

Var hon tvungen till detta? Nej, egentligen inte. Men ändå. De pratade inte så länge. Senare under dagen, ringde han henne två gånger. Hon ville då träffa sin pappa, så de möttes vid en park. Hon var där i flera timmar, hon käkade middag och tittade på gamla kort. Hon kom hem på eftermiddagen, hon sa att hon hade haft det jätte trevligt. Skönt, tänkte jag. På kvällen kom några kompisar och hälsade på. De hade en massa funderingar osv.

Det vad skönt och bra för Jennifer, att prata med dem. Men efter en stund tyckte vi att det vad nog, vi var så trötta!

Jag kollapsade!

Jennifer var trött o irriterad, jag likadan. Plötsligt så sa hon något dumt åt mig och det var typ "droppen" för mig. Jag började stor gråta. Nu ville jag inte vara med längre, jag orkar inte mer. Vad är det som händer? Kroppen känns som om den hade jobbat i en vecka utan rast. Den var på högvarv. Vill inte gå och sova, då tänker jag bara. Vill inte! Jag gick över till några grannar och käkade en kräfta, det blev en snaps och ett glas vin sen gick jag hem, det här var inget för mig. Jennifer satt hemma, ensam. Gick hem och där kollapsade jag totalt, igen. Lade mig i min säng och stor tjöt. Jag grät så snoret rann, kudden blev blöt, tårarna "hoppade" ut ur ögat, jag vill inte vara med längre. Den här "dumma" leken vill jag inte vara med i längre. En granne kom, hon tröstade mig och sa att jag kommer fixar det här. Hon sa att hon skulle hjälpa mig. Men det kändes som om jag var helt otröstlig, just då. Jag kände mig helt slut. Detta var första gången som jag grät ordentligt, tidigare kändes det som om det var låtsas tårar.

Vi blev självklart vänner igen, jag och Jennifer. Vi pratade om att så här kanske det kommer att vara, framöver. Vi råkar säga saker som vi inte menar till varandra, men att vi blir mer berörda just nu. Men att det inte är illa menat. Bara att vi är lite känsligar, just nu. Så, jag somnade gott i bäddsoffan, hos henne. Vi sov tills vi vaknade, igen. Skönt!

Jennifer chattade med några vänner, igen. Skönt att Msn finns, så att hon kan ha kontakt med sina vänner. En nära barndomsvän till Jennifer visste inte än, vad som hade hänt Jennifer. Så hon kom till oss. De gick ut för att ta en promenad, då Jennifer berättade vad som hade hänt. Det gick bra men Jennifer tyckte det var jobbigt.

Senare på eftermiddagen hade jag tvättstugan, jag lagade mat och pysslade. Som om inget hade hänt. Man ska ju ha en så vanlig vardag som möjligt, sa läkaren och sjuksystrarna vi träffade i fredags. Men hur sjutton ska det funka? Tänkte jag. Jag tror att vårdpersonalen ska fundera på vad de säger.

 

Hur ska jag ensam klara detta? Vill inte tänka. Vill inte veta mer.

Sova, det var det jobbigaste just nu. Vill inte mer...