ett besked och att inte lämna

Vi fick ett kort som det stod sjukresor på. Det ska vi ha när vi åker mellan sjukhuset och hemmet. De berättade att Jennifer inte fick åka kommunalt då det var stor risk för henne att få infektioner. Sedan att det skulle vara för jobbigt för henne att gå osv. Nu blir det taxi åkande, framöver. Så vi tog en taxi hem.

Väl hemma, beställde jag pizza till oss. En kompis till Jennifer och hennes mamma kom över. Jennifer ville att kompisen skulle sova över. Och självklart gick det bra.

Även om jag haft en bra realtion och nära kontakt med mina föräldrar så var det en jobbig kväll det här. Jag som alltid ville skona mina föräldrar om saker som har hänt och som jag har varit med om, för att inte såra eller oroa dem, var nu tvungen att ringa och berättade att deras första barnbarn har fått cancer. Det kändes så fel, så fel. Min pappa svarade. När jag bara hade yttrat att Jennifer var allvarligt sjuk, överlämnade han telefonluren till min mamma. Min pappa har alltid varit känslig. Han har alltid haft nära till både skratt och gråt. Men han har haft en speciell relation och känsla för sina barnbarn. Han tycker att de alltid ska må bra och ha roligt. De skulle typ aldrig få ett nej osv. Det var ju både på gott och ont.

Jag kände att nu kommer tårarna och klumpen i halsen. Men jag ville inte förhala det hela heller så, så när mamma tog över telefonluren så tog jag liksom sats och sa med bestämd röst att Jennifer har fått cancer, skelettcancer. Det blev alldeles tyst... Mamma, sa jag, är du kvar? Frågade jag. Sen fick jag till svar att det var det värsta telefonsamtalet hon någonsin hade fått, i hela sitt liv. Vi pratade om det en stund och att vi självklart skulle höras senare. Efter det att jag hade ringt mina föräldrar och berättat, så blev inget sig likt. Alla ringde och ville höra hur det var med Jennifer. Jag drog ur telefon jacket! Orkade inte mer.

Jennifer ville att jag skulle sova i hennes rum. Självklart, sa jag. Kompisen låg i Jennifers säng, jag o Jennifer låg bredvid varandra i bäddsoffan. Kompisen somnade fort. Jag och Jennifer låg länge och pratade. Jag och Jennifer låg sked, hon höll om min tumme. Så som hon alltid gjorde när hon var liten och skulle somna. Trygghet. Men nu var det med darrningar. Hennes själ grät. Jag hörde den. Den tog över min själ. Min själ fick stå tillbaka. Min dotter är viktigare. Jag fick trösta henne istället. Vem tröstade min själ? Min själ och gråt fick jag trösta långt senare, eller?

Jennifer sa: "Mamma, lova att aldrig lämna mig nu!” Lovar, sa jag med en självklarhet i rösten. Men inte en sekund, sa hon. Nej, jag lovar, sa jag. Självklart kommer jag vara hos dig, gumman. Sen pussade jag henne god natt och så grät vi en stund tillsammans, igen. Hon höll tummen nu ännu hårdare, som om hon aldrig skulle släppa den. Hon hade tunga andetag, den natten.

Den natten sov vi inte heller så mycket.