Äntligen har jag kommit
till "skott", dvs. att jag kan skriva om det värsta som har hänt i
mitt liv. Jag har försökt så många gånger men det har inte gått. Ångesten och
depressionen, rädslan att börja gråta varje gång jag bara får tanken att
"nu ska jag skriva" har gjort att jag inte har skrivit på mycket
länge. Jag har skrivit mycket i perioder men aldrig, aldrig om detta som jag
kommer att skriva om nu.
Hade jag vetat i förväg att
jag skulle vara med om detta, som jag ska skriva om så hade jag "kastat in
handduken" för länge sedan. Fattar inte än hur jag klarade av detta. Tänk
vilken ork och kraft vi människor ändå har. Jag som i hela mitt liv har tänkt
att jag inte klarar något, med mitt dåliga självförtroende, men detta tycks jag
ändå ha klarat. Jag har ju min kära dotter i livet fortfarande och det är det
enda som räknas. Hennes liv är mer värt än något annat här i livet. Jag
värdesätter livet mer nu, mycket mer nu än innan "detta hände".
Jag värdesatte Jennifer
mycket förut men nu är det på ett helt annat sätt. Förut tog man saker för
givet med henne. Att hon t.ex. kom direkt när jag ropade på henne. Att hon
kunde städa sitt rum helt utan hjälp, kunde springa, gå, cykla osv. Nu är man
glad när hon kommer rullande i full fart genom hallen o svänger in i
vardagsrummet och pratar med mig. För det var inte helt självklart att min
gumma skulle kunna göra det, efter allt hon varit med om. Man är så glad att
hon bara finns, egentligen behöver hon inte göra något, bara hon finns. Hon
betyder allt för mig. Tonårsgnäll är inget att bråka om idag, det är bara kul
att hon har lite av det i sig fortfarande.
Nu kommer det:
Vi sitter fortfarande och
väntar, på avd. A22 på KS.
Det kommer en sköterska, mörkt
krulligt hår, det första jag tänkte på. Vi gick in på rum 36, tror jag det var.
Hon "skrev in" Jennifer. D.v.s. kollade vikt, längd, allergier,
bakgrund, informerade om morgondagen osv. Hon var trevlig o glad!
Kändes skönt så långt.
Sen kom en läkare, mörk och
bröt på norska. Även han trevlig och informell. Svarade på alla våra frågor.
Skönt när det är bra läkare i ens närvaro när de ska behandla ens barn. Då
duger bara det bästa!
Vi satt och pratade och
informerade oss om själva operationen. Jennifer fick byta kläder. Men fick ha
privata trosor på sig. När allt det formella hade haft sin gång så satte sig
Jennifer och lyssnade på sin cd spelare. Jag bäddade i ordning en säng till mig.
Jag hade tagit med mig egna sängkläder som jag fick bädda med, i en
"tältsäng" men det gick bra. Jag sover ju skönt för det mesta. Och nu
var det inte att tänka på om jag sov skönt el. inte för nu var det min gumma
det gällde.
Känslorna hos oss var lite
upp o ner. Vi ville så gärna att den här op. skulle vara över och framför allt
att cancern skulle bort. Vi ville ju inte ha den där.
Jag tänkte många gånger att
"den där knölen" beställde ju inte jag när jag fick min fina Jennifer,
för drygt 14 år sedan. Fjorton år fick hon leva utan en knöl. Sen kom den in i
hennes liv, men han fick bara bo hos oss i 3,5 månad. Han flyttade in torsdagen
den 8 sep -05 och kastades ut den 21 dec -05.
Eftermiddagen satt vi och
pratade, gick ner till huvudentrén och käkade lite, köpte godis mm. Försökte
att få tiden att gå. Men oj så sakta den gick. Vi somnade ganska tidigt för
imorgon kl. 8 skulle Jennifer vara redo för op. Då ska hon ha duschat och bytt
kläder igen. Men det var svårt att sova, vi låg och snackade en stund. Det var
så mycket som for genom huvudet. Skulle op. gå bra? Hur länge tar det innan
Jennifer kan gå? Hur blir det sen osv, usch vad jobbigt det var.
Vi somnade i alla fall till
slut.
Onsdagen d. 21 dec -05, vi blev väckta vid 07-tiden. Jennifer måste upp och
duscha med Hibiskrub, en tvål som dödar bakterier. Det går bra, jag hjälper
henne. Nu börjar gumman bli nervös. Hon frågar mig hela tiden om vad jag ska
göra om hon inte vaknar upp efter op.
Jag säger att hon kommer
att vakna upp men att hon kommer att tycka att det känns konstigt. Att hon ev.
kommer att ha ont och vara lite förvirrad. Samtidigt som det snurrar i huvudet
på oss båda ser vi faktiskt fram emot denna op. Tänk, snart kan Jennifer vara
utan denna knöl och gå som vanligt med tiden. Hoppas allt går bra och att vi
får åka här i från snart.
Det är ju inte någon
speciellt trevligt tid vi får tillbringa på sjukhus. Vi kommer att ligga inne
ca 1 vecka. Vi kommer att ligga inne över hela julhelgen.
Ev.
om det går bra så får vi åka hem i mellandagarna. Det är inte någon rolig tid
att vara på sjukhus, ingen julstämning precis.
En sköterska kommer, hon
ska följa med oss upp till op.-salen. Kommer in i en sal där man förbereder
Jennifer innan op. Jag får ta på mig en vit overall och mössa. Plast överdrag
på tofflorna.
De förbereder Jennifer med
att ge henne lite avslappnande, tror det var Stesolid. Efter en liten stund
kommer narkossköterskan. Lite mullig, vitt kort krulligt hår. Bestämd, rak på
sak men mycket vänlig och ödmjuk. Henne gillade jag och Jennifer direkt. Hon
var så gullig mot Jennifer. Hon lugnade Jennifer och klappade henne på kinden
och sa att när du vaknar så ser du mig o mamma direkt. Jennifers pappa kom
senare, vid uppvaket.
Nu var det dags att rulla
in på op. Jag var med när vi rullade in Jennifer i ett annat rum, för att byta
säng. Till en smal op. Säng. Gumman får nästan inte plats.
Oj, vad sterilt det blev.
Nu fick jag ta på mig munskydd också. Detta rum som vi kom in i nu var
jättesterilt. Det var sånt luft sug i hela rummet. Det var angränsningar över
allt på golvet. De visade vart jag fick stå. Och det var inte stora utrymmen
jag hade att stå på. Men nu spelade det ingen roll, bara att jag kunde säga ett
ordentligt sov gott till Jennifer.
I dessa lägen är det skönt
att man själv har lite erfarenhet av att bli sövd, då kan jag lugna gumman med
att man sover så gott. Man vill liksom inte vakna.
Nu låg gumman där, med ett
tjockt täcke över sig, grön-vit randig mössa och var mycket nervös. En anestisjuksköterska,
en anestiolog och en operationssjuksköterska var hos oss och informerade vad
som nu kommer att hända. De var så go och mysiga mot Jennifer. Till slut var
det dags att söva gumman. Vi sa puss o kram till varandra. Jag sa lycka till så
ses vi sen. Nu ger de henne sprutan, och hon somnar så gott. Jag håller hennes
hand, hela tiden.
Oh, vad fin hon är! min
gumma.
Jag kände mig trygg när jag
lämnade henne. De är så proffsiga dessa människor runt omkring oss, beundrar
dem. En rädd patient och en snurrig morsa, som också är lite rädd att det ska
hända något under op. Det är ju inte helt riskfritt att bli op.
Jag skulle ju inte klara av
mitt liv, utan min själsfrände. Hon är ju mitt allt. Och nu var jag tvungen att
lämna henne.
Men, denna fina och lugna
personal lade armen om mig och sa att det skulle gå bra. Jennifer är ung och
frisk för övrigt, så allt skulle ordna sig, sa de.
Jag gick ut! Rökte två cigg
efter varandra. Nu var jag riktigt nervös. Nu kom det! Jag ville ju inte visa
gumman egentligen, att jag var skit nervös och rädd för att lämna henne. Jag skulle
hellre ha velat vara kvar där under op. Det hade inte gjort mig något bara jag
fick vara hos gumman.
Dom som hade huvudansvaret
över Jennifers op. var mycket erfarna läkare. Det var, fick vi veta en docent
och några professorer. En läkare var med, mest bara för att titta. Detta var
tydligen en ovanlig op. flera var med men bara i studiesyfte.
Nu kom hennes pappa. Vi tog
följe till restaurangen och käkade frukost. Vi satt mest tysta och funderade.
Tyckte att tiden gick så sakta. De skulle ringa efter oss när de var klara.
Kändes som om tiden stod stilla. Frukosten klarade jag av på 2 min. Rökte igen
o igen o igen. Fy, vad hemskt! Min dotter har cancer och jag står och röker.
Men, jag kan inte försvara rökandet men i detta läge var det faktiskt en tröst,
en ”kompis” som lugnade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar