äntligen, går det åt rätt håll

4 jan -06

Jennifer sov ganska bra i natt. Men hon somnade inte förrän kl. 02-tiden. Hon hade ont. En gång fick hon en laddningsdos Narop i sår katetern. Det kändes skönt, sa hon.

Hennes pappa kom efter att ha varit hemma. När han kom, åkte jag hem för att tvätta. Min granne hade varit så snäll och bokat tvätt tid. Oj, vad skönt det var och komma hem en stund. Efter ett tag kom jag på att det skulle vara skönt att få sova hemma, bara en natt. Få vara ensam, få gråta och prata för mig själv om tankar och funderingar om vad som håller på att hända, just nu. Få sova i min säng, få ha mina saker omkring mig, bara för en liten stund. Jag ringde hennes pappa och sa att jag sover hemma. Jag sa: hälsa gumman att jag kommer tidigt imorgon bitti. Men… 

När jag hade hämtat tvätten och kom tillbaka så ringde min älskade dotter och ville att jag skulle komma till henne. Hon var ledsen att jag inte skulle vara med henne. – Mamma det är bara du som vet hur jag vill ha det. Kom snälla, bad hon. Hon grät och ville inte vara ensam. Ok, då åker jag väl tillbaka då till sjukhuset igen då. Jag kan ju inte vara hemma, om min gumma vill ha mig, hos sig. Det går inte! Kan ju inte sova då, hemma.

Jag kom till Civa vid 21-tiden, bättre sent än aldrig. Och självklart ville gumman ha mig hos sig över natten. Det är svårt, det gör ont i mitt hjärta. Det är bara jag, jag o jag… hela tiden.

Idag har de tagit bort epidural- nålen i ryggen. EKG och lungröntgen togs idag också. Sen blev det lite träning som att sitta på sängkanten, igen. Min gumma är så stark och duktig. Hon kämpar!

5 jan -06 

Oj, vad hon var pigg idag! Hon hade precis käkat makaroner med ketchup. Vi satte oss och läste lite tidningar, efter ett tag blev hon trött och somnade med en liten radio bredvid sig.

Vid 11-tiden åkte vi upp till avd. 22 igen. Jennifer är piggare men har väldigt ont. Hennes fantomsmärtor och fantomkänslor kommer och går hela tiden. På kvällen innan hon skulle sova hade hon jätteont. Narkosläkaren kom, en sköterska hade ringt efter honom. Han gav Jennifer en laddningsdos i sårkatetern (Narop) plus att hon fick 5ml stesolid. Till slut somnade hon.

Ja, den lilla stumpen levde sitt liv. Det var lite spännande att se hur de såg ut där inne, under bandaget. När det togs av var det med spänning jag kikade. Och jag blev så överraskad positiv hur det såg ut. Än en gång kom en sköljning av tacksamhet att ”Bästa läkaren” hade gjort så fint, på stumpen. Den var mycket svullen och känslig. Och det kan man ju förstå. Skynda långsamt!  

6 jan -06 

Jennifer sov till 13-14 tiden. Hon är så trött av all smärta. Tänkte att vi skulle duscha efter frukosten men det ville hon inte. Hon var trött, irriterad och allt är jobbigt, tycker hon. Hon längtar hem!

Efter ett tag hämtade jag in ”gå bordet”. Nu ska vi träna! tänkte jag. Hon satte sig på sängkanten och reste sig sen på benet och stod en stund. Sen "hoppade" hon över till rullstolen som hon aldrig hade gjort något annat. Hon är så duktig! tycker jag. Hon rullade ut i korridoren med sin pappa efter sig. Jag passade på att bädda nytt i hennes säng.

Middag med kyckling, ris och currysås. Det tyckte hon var gott. Jag och gumman hade svårt för att sova på kvällen så vi låg och småpratade nästan hela natten. Det är ju så viktigt att både hon och jag får prata av oss. Vi liksom hjälper varandra i det jobbiga. Hon är så skön och mysig, min dotter. Tänk, att hon tänker på mig, hur jag mår också i allt elände.  

På morgonen sov länge som vanligt!

Verkar som om Jennifer blir piggare för varje dag som går, fast hon har ont. Idag tränade hon benet lite, käkade kyckling och ris igen. Hon får "personlig kost”!

Vi ringde lite, pratade med lite nära och kära. De har så många frågor och funderingar. Jag blir så trött. Men jag förstår de också.  

8 jan -06 

Jennifer vaknade vid 14-tiden. Käkade frukost sen hjälpte jag henne att duscha. Det tyckte hon var skönt. Jag och hennes pappa lämnade Jennifer ensam en stund. Vi gick och käkade i restaurangen vid huvudentrén. Tänkte att det kan vara bra för gumman att få vara lite ensam också, reflektera på det som har hänt och få tänka själv utan att någon lägger sig i hela tiden. För lite så gör föräldrar, man vill passa upp och vara där hela tiden för sina barn men det kan vara bra för henne att vara själv också. Sedan så ville gumman vara själv när hon skulle ringa några kompisar. Hennes pappa åkte hem på kvällen. Jennifer var deprimerad, grät och ville ingenting längre. Vi pratade hela kvällen/natten.

9 jan -06 

Wow, vi vaknade före 12.00!

”Bästa läkaren” kom in springande och frågade hur läget var. Han var inne 5 min men skulle komma tillbaka. Han är bara för rolig och mycket, mycket bra. Blir så trygg och lugna i hans närvaro. Han själv är sprallig, glad och har mycket bra koll på läget. Kunnig och påläst ang. Jennifer. Detta gillas mycket!

Efter en stund kom smärtläkaren in och pratade om smärta och mediciner. Då vaknade Jennifer. Neurontin tabletterna kommer Jennifer att äta i minst 3 mån, sa han. Sår kateterna tog bort sedan, det gick bra. Nu äter gumma bara tabletter!

Sen slumrade vi en stund.

Plötsligt rullar allt på, in kommer en sköterska som ska ta blodprover, avd. chefen på A22, arbetsterapeuten, sjukgymnasten och kuratorn fr. Q 84. Alla på en gång! Jennifer hoppade på kryckor för första gången.   

”Bästa läkaren” kom igen! Han berättade att tumören som de hade tagit prover på var helt död när den togs bort, skönt. Och sen att vi sover sista natten här på avd. 22. Wow, vi får åka hem! Kan inte tro det, är det sant. Samtidigt kom en tankeställare om hur det kommer bli nu. Jag måste ordna så gumman kommer fram med rullstol och så. Måste möblera om och hur blir det till skolan osv. Plötsligt kom det massa, massa frågor. Men åh, vad jag och gumman längtar hem! Till vår lilla kisse misse Lady.  

Jag pratade med min bror idag och Jennifer ringde mormor och morfar, första gången sedan amputationen. Jennifers syskon var också och hälsade på idag.

Mycket hände idag, vi var helt slut men nöjda ändå. Vi skulle ju få åka hem imorgon om inget konstigt hände. Båda somnade tidigt och Jennifer somnade utan Stesolid, skönt.