10 jan -06
Oh! äntligen hemma. Hem
ljuva hem, obeskrivlig känsla. Den som har bott på sjukhus förstår nog hur
skönt det är och hur mycket man uppskattar sitt hem.
Första gången vi åkte s.k.
sjukresa. Åkte med en Samtrans buss där de sätter fast rullstolen i buss
golvet. Föraren kom upp till avd. och hämtade oss, hjälpte mig att ta alla
väskor. Jätte trevlig och snäll var han.
Det var så mycket snö ute
så de hade inte hunnit ploga vägarna. Han fick köra jättesakta hem, bättre det och
att få komma hem. Och så denna hemska gård vi bor på då, hur det ska gå? tänkte
jag. Jag sa att han kan stanna vid vägen men icke sa han. Ni får skjuts ända
fram, sa han. Oj, hur ska det här gå tänkte jag. Men det gick trots att vår
gård är som en slingrande orm. Han hjälpte mig in med gumman sittandes i sin
rullstol, ända i hallen. Han var jättesnäll! Vilken service!
Kom hem vid 17-tiden! Hur
ska det här gå, tänkte jag? Men det gick bra. Fick genast flytta pallen som
stod där, ändra lite här och där för att gumman ska kunna komma fram utan
problem, i sitt eget hem. Pallen stod i vägen för att hon ska kunna komma fram
till gäst toan, som blir hennes toa nu. Den är lättast att komma åt. Flytta
bort svarta bordet i vardags rummet, Jennifer kan placera rullstolen där när
hon ska ner i soffan osv. Hela tiden fick jag tänka så, vad kan förbättras för
gummans framkomlighet.
Jag hämtade mediciner och
köpte en dosett för alla mediciner Jennifer ska ha, måste ha koll på alla, så
det inte blir fel. Jag doserade alla tabl. Dag för dag som var ordinerat. Nu
ska hon trappa ner på Oxycontinet (smärtstillande preparat), hoppas det går
bra. Jag räknade ut i dosetten att gumman äter 23 tabl, om dagen. Fy, vad
hemskt. Men hon måste det nu i början, för att hon har så ont. Vi ska ju sen
successivt trappa ner flera tabletter. Men det får komma sen. Nu måste hon ha,
det som hon får. Vissa tabletter är så beroendeframkallande som t.ex. Oxycontinet,
det kan man trappa ur. Jag ringde SABH och sa att vi var hemma. SABH – Sjukhusansluten Avancerad Barnsjukvård i
Hemmet. Som ska komma och se till gumman då och då, här hemma. Känns
underbart att de kan komma hem, så slipper vi åka in. Varje minut hemma är guld
värd. Ni anar inte…
Jag ringde och beställde
pizza, orkade inte laga mat. Sedan var jag tvungen att gå ut och handla, ändå.
Det fanns ingen mat hemma. Helt tomt!
Då inträffade det som
gjorde så ont i mig, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag frågade gumma om det
var något speciellt hon ville ha från affären. Något godis eller så. Men hon
svarar:
– Ja! mamma, du kan köpa ett nytt ben till mig, om de
har det på Ica?
Och så grät hon en stund
igen.
Jag blev helt stum. Oj, vad
ledsen jag blev.
Hade svårt för att gå ner
och handla när hon sa så. Men jag ringde en kompis som bor nära, så hon kom
till gumman.
Ja, jag var ju tvungen att
gå. Vi hade ju ingen mat hemma. Men det var nog bland de värsta promenaderna
jag har gått, tror jag. Tårarna kom innan jag hann gå ut i dörren. Jag hulkade
mig fram och tänkte, hur det här ska gå. Jag orkar nog inte mer snart,
känslomässigt. Kroppen tog mig fram i alla fall. Och hem kom jag med lite
mjölk, bröd, smör och självklart lite gott till oss, samt rödgråtna ögon.
Jag funderar på hur mycket
orkar jag egentligen? Känns som om jag ska blir ett kolli på någon
psykavdelning, snart.
Det var så mycket känslor
som kom, nu när vi var hemma. Speciellt en händelse kommer jag och Jennifer
aldrig att glömma.
Vi har en katt, hon heter
Lady. Sköldpaddsfärgad liten dam med en mycket speciell personlighet. Hon har
verkligen satt prägel på vårt hem. Hon möter oss alltid vid dörren när vi
kommer hem. Sover hos Jennifer nu när hon är sjuk, hon tröstar. Och det var
just det hon gjorde, denna kväll när vi kom hem från sjukhuset.
Jag satt i soffan, Jennifer låg vid kort ändan. Rullstolen var placerad vid gummans huvud ända. Självklart skulle vår kära Lady inspektera denna nya sak. Och "vips" så hade hon hittat sin nya sovplats. Hon låg där och såg på oss. Jag och gumma småpratade lite. Jennifer började gråta lite, tårarna rann nerför kinden. Hon tyckte det kändes så konstigt att vara hemma med ett ben. Alla hennes frågor hopade sig i huvudet. Stackars gumman, jag tyckte så synd om henne.
Plötsligt händer något. Vår
kära Lady märker att gumman är ledsen, hon hör hennes snyftningar och gråt. Hon
reser sig upp går från rullstolen, går fram och ställer sig på armstödet på
soffan och slickar Jennifer på det lite kala huvudet. Sen "duttar"
hon med nosen, sen slickar hon Jennifer, igen. Jag blir så rörd att jag också
börjar gråta nu. Vilken katt! Vilken känsla… när jag säger till Jennifer vad
hon gjorde så började Jennifer skratta och fråga vad hon gjorde. Vi fattade
ingenting!
När gumman började skratta
så gick Lady tillbaka till rullstolen igen och lade sig. Hon hade liksom gjort
sitt nu i att trösta. Och, om hon gjorde.
Helt fantastiskt med djur.
Denna händelse har
verkligen etsat sig fast i vårt minne. Hon kände av, att min älskade dotter var
ledsen och orolig.
Men man har ju hört och av
egen erfarenhet så känner ju katter och hundar av när vi människor mår dåligt.
Och vilken tröst denna katt har varit. Hela tiden på sjukhuset har Jennifer
längtat och pratat om Lady. Alltid har Lady varit där för Jennifer. Så fort vi
kommit hem så har hon lagt sig hos gumman. Liksom tröstat henne på något sätt.
Senare på kvällen hade vi
vår julafton. Vi hade en liten julafton på sjukhuset men det kändes inte så
kul. Så jag hade jul pyntat innan vi åkte in. Så det var lite julfint när vi
kom hem. Vi käkade pizza och öppnade julklappar.
Vid 22-tiden kom 2
sköterskor från SABH och gav Jennifer antibiotika som hon ska ha en vecka. Det
blev att improvisera här. Först upp med strykbrädan som får agera
uppdukningsbord för det sterila. Sen upp med en klädgalges som får agera
droppställning. En Eda pump skruvar vi fast i cd hyllan. Det går bra. Allt för
gumman.
Jennifer satte sig och
chattade med kompisar. Oj, vad hon saknade att få chatta. Det var jobbigt också.
Gamla minnen kom upp och nu var allt så annorlunda. Livet utan ett ben. Det kan
man nog inte sätta sig in i när man inte har varit med om det, tror jag. Jag såg hur hon tyckte det var jobbigt. Bara som när hon skulle gå på toan. Det
blev ju inte som förr, hon bara sticker och kissar. Nej, nu skulle hon hoppa
över till en rullstol först och sen köra den intill gäst toan. Är man inte van
att köra rullstol så tar det tid att komma dit man ska. Första tiden så hade
hon så ont så jag tyckte så synd om henne så jag tog in en hink och satte
bredvid sängen. Det underlättade lite för henne.
11 jan -06
Gick bara runt, runt hela
dagen. Tänkte hela tiden på vad som behöver göras för att det ska bli så bra som
möjligt för Jennifer. Orkade inte göra så mycket ändå, idag. Men jag var i
allafall och köpte en data, en bärbar till gumman. Hon hade med hjälp av en
barnsköterska på Q84, sökt pengar ur en fond som heter Linas livsglädje fond.
Gumman fick 5000 kr, jag lade till 1000 kr så köpte vi data. Hennes pappa var hos
henne, när jag var inne och köpte den. Sen hjälpte han Jennifer att få ordning
på den. Hon blir så fort trött så det var bra att han hjälpte henne. Hon hade
så ont, fruktansvärda fantomsmärtor.
12 jan -06
Gick upp lite tidigare än
jag hade tänkt. SABH kom vid 10 och gav gumman antibiotika. Som de ska göra
varje dag kl. 10 och 22 varje dag i en vecka. Sen ville jag börja städa bort
julen. Tröttnar fort på den ibland.
Min bror fyllde 35 år,
ringde och grattade honom. Han frågade självklart hur det var med gumman. Och,
tja vad ska man säga. Hon har ju ont, fruktansvärt ont.
Sedan vi kom hem har hon
gråtit sig till söms, fast hon fått smärtstillande. Hon ligger och vrider sig,
somnar av utmattning. Jag känner mig totalt värdelös som inte kan göra mer än
att ge henne smärtstillande. Men jag kan ju inte och får inte ge henne för mycketsmärtstillande
heller. Fattar inte vad jag ska göra. Situationen här hemma nu har blivit
kaotisk. Jag mår dåligt psykiskt, min kära dotter mår dåligt både psykiskt och
fysiskt. Jag som mamma måste hålla våra liv vid liv, vad händer annars. Jag är
ju ensam med gumman. Vad händer om jag inte orkar mer? Hennes pappa kan jag ju
inte ringa. Jennifer litar ju inte på honom, han har ju inte varit med så han
vet inte hur man ska göra heller, när hon har det som värst.
Hon säger flera gånger, att
det är bara du mamma, som vet hur jag vill ha det. Och det är ju så, vi har ju
levt ihop hon och jag, nästan hela hennes liv. Och jag lovade henne första
kvällen då vi hade fått reda på att hon hade fått cancer, att jag aldrig skulle
lämna henne. Det skulle jag aldrig göra heller. Har jag satt mitt barn till
världen får jag ju ta hand om det, även om det blir sjukt. Väldigt sjukt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar