operationen klar

Jennifer åkte in på op. vid 9-tiden och de sa att hon skulle bli klar vid ca 11-12. Självklart gled klockan mot 13.00. Vi blev lite oroliga och började röra oss mot uppvakningsrummet.

Plötsligt ringde de! Vi var redan där och knackade på direkt.

Och där låg hon, men man såg henne knappt. Hon hade ett stort täcke på sig. Det blåser in varm luft och var så fluffig så man knappt såg henne. Hon hade ett annat täcke också. Sedan var det slangar lite här o där. Hon var kopplad till olika apparater som kollade så att allt var som det skulle. Hennes puls o syre var ok. Hon hade en slang in i benet som var ett dränage från såret, för att få ut gammalt blod. Allt var ok, om hon inte hade gråtit och sa hela att hon ville ha vatten. Men då sa ”bästa syrran” att hon får vänta, om två tim. får du dricka. Det är ju så att man kan kräkas efter narkos om man äter el. dricker för fort. Jennifer blev jätteledsen för att hon inte fick vatten. Men vi fick "dutta" en kompress i vatten och fukta hennes läppar. Ja, vad gör då Jennifer? Jo, hon biter tag i kompressen och suger ur vattnet. Vad gör man inte för att få vatten? 

Oj, vad ont hon hade. Fast hon hade ryggmärgs bedövning (epidural), som skulle göra det lättare. Men den verkade inte hjälpa, för hon skrek och grät om vart annat. Det gjorde så ont i mig. Jag som mamma kunde inte göra något. Kände mig helt hjälplös! Och hela tiden frågade jag mig varför, varför och åter varför, drabbar detta min dotter? Vad har hon gjort för fel för att ha drabbats av detta helvete? Varför just hon?

En helt vanlig tonårstjej, med alla dessa problem som man kan ha när man är i tonåren, och tjej. En helt vanlig tjej! Till skillnad från många andra, så var jag så tacksam för att jag hela tiden sagt till gumman att man ska vara stolt över sin kropp. Några gånger var det så roligt att se henne. T.ex. när hon hade köpt nya jeans el. en ny tröja som hon tyckte om, så sa hon ibland: -Mamma, jag tycker jag har snygg kropp! Ja, självklart har du det gumman, sa jag. Det kändes så skönt när hon sa så. Att hon var nöjd med sitt utseende. Hon käkade som en häst, för att vara 14 år. Man kunde tro att hon hade binnikemask ibland. Men oj så smal hon var.

Och hon sprang hela tiden. Vart hon än skulle så sprang hon som t.ex. till skolan varje morgon, till kompisar som bodde i närheten. Det gick aldrig sakta med gumman, då. Var hon rastlös? Ja, då gjorde hon några situps och sen sprang hon ut en sväng runt huset. Det var fullt fart med kompisar. Hon testade att röka, dricka så som många (tyvärr) tonåringar testar. Men det var så skönt för många gånger talade hon om vad som hade hänt.

Nu… Ja, nu ligger hon här och gråter och skriker av smärta.

Efter några timmar på uppvaket åker vi ner till avd. 22 igen. Där kopplas alla dropp och slangar in igen. Jennifer slumrar in lite då och då. På kvällen gråter hon, hon har så ont. Det gör så ont i mig, att se henne ligga så här. Och inget kan jag göra.

Benet ligger nu i gips och ska så göra i 2 dagar. Sen tar de bort det och hon ska få en otros, ett bandage fast med skenor i som ska hålla benet rakt.  

Nu när vi ligger här, jag och min kära dotter orkar man inte tänka klart. Det är en lyx när jag kan sticka iväg bort i korridoren för att få duscha. Jennifer ville inte att jag skulle gå någonstans. Hon var livrädd för att bli lämnad ensam. Jag fick inte gå någonstans, utom när hennes pappa kom, då stack jag iväg lite för att få luft. Tog några promenader och tänkte lite på livet. Dom har fin park på Karolinska Sjukhuset! 

Ja, dagarna går och vi ligger här på Ks. Fy, vad tråkigt att vara på sjukhus över jul. Vi ligger och tänker på hur mysigt det hade varit att få fira jul i Värmland hos släkt och vänner. Men många gånger tänkte jag, ok! Om vi är på sjukhus denna jul, så behöver vi nog aldrig mer vara på sjukhus över jul. Så dagen innan jul gick jag ner till KS Boden, en liten pryl affär och handlade lite julpynt. Kulor, band och lite tomtar som de hade. Gick tillbaks och pyntade ”vårt lilla rum”. Jag tog kirurg tejp och hängde upp julkulor i fönstret, där adventsljusstaken redan stod. Hängde en jultomte i Jennifers dropp ställning, det blev fint. Jag hängde upp en doft kudde som luktade jul. En liten jul affisch åkte upp, mitt framför Jennifer säng, så att hon såg den. Att detta gjorde jag när hon sov, på natten. Ville att det skulle vara fint när hon vaknade. Det blev jättemysigt!

Många sköterskor kom in och tyckte det var jättefint och mysigt. Allt för min gumma, tänkte jag. Man får göra det bästa av situationen, tänkte jag. Det är nog så tråkigt på sjukhus ändå, då kan man lika väl pynta lite vid jul om man nu ska ligga på sjukhus. Jennifer sov när jag gjorde pyntet, men hon blev jätteglad när hon vaknade på julaftons morgon och fick se pyntet. – Vad mysig mamma! sa hon när hon vaknade.  

Julafton blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss då, även om vi låg på sjukhus. Det var lite tjafs mellan Jennifer och hennes pappa. Hon ville inte att han skulle komma men det gjorde han ändå. Hon blev ledsen och somnade, när han kom.

Vi delade ut lite julklappar till gumman. Hon blev glad! Från mig så fick hon stereon! Från hennes pappa fick hon några doftljus bl.a.

När hennes pappa åkte hem gick vi över till Q84. Jag körde gumma i rullstolen. Men oj så trött hon var, fast hon hade sovit. Men med all medicin i kroppen så är det nog inte så konstigt. Vi kom dit för att vi hade blivit bjudna på julmat som de hade lagat för innevarande barn. Fast vi låg på vuxen så fick vi komma. Jennifer "tillhörde" Q84, sa de. Och det gjorde hon, självklart. 

Men hon orkade äta inte så mycket. Hon var jättetrött bara av att komma dit. Jag plockade ihop lite mat på en tallrik och tog med oss den till vårt rum på vuxen avd. Jennifer käkade lite korv och potatis, sen somnade hon igen. Jag fick ta resten, typ ägghalvan och lite julmust.

God Jul gumman, sa jag och så somnade jag också. Det var den julen det.

Nätterna är värst, oj så ont hon har. Hon ligger och gnyr hela tiden, mamma jag har ont får jag höra hela tiden. Då går det inte att sova. Och jag har väl aldrig känt mig så hjälplös, som mamma. Jag vill ju hjälpa mitt älskade barn när hon har ont. Men jag kunde inte! Kunde bara stå och titta på. Men jag var där, pussade, kramade och sa många gånger att jag älskar dig, min gumma. Men det gjorde så ont i min kropp att se min dotter ligga där. Försökte gör mitt bästa, som mamma i alla fall.  

Epiduralen (ryggmärgsbedövning) verkade inte hjälpa. Jag påpekade detta, och de skulle kolla det, sa de. Men det tog hela 2 dagar, till det hände något. Då hade hon så ont att vi fick åka upp till ”bästa syrran” på uppvaket igen. Oh, vad Jennifer gillade henne. Hon blev nästan smärtlindrad bara hon såg henne. Väl där så kom en ortoped och kollade på benet. Det såg inte bra ut, men vi skulle avvakta och se. ”Bästa syrran” gav Jennifer mer Narop (smärtstillande i epiduralen). Men det blev så konstigt för Jennifer blev inte direkt bedövad. Jo, det blev hon men inte som hon skulle. Och det var ju det jag påpekade tidigare.

Då var det så att epiduralen hade tagit lite snett. D.v.s. att nålen i ryggen satt snett och bedövade Jennifer. Tack o lov bara på ena sidan av kroppen och då den rätta sidan dvs. det op. benet. De kollade detta mycket noga flera gånger. Bl. a så gjorde de det med isbitar. Med kyla från isbiten kunde man märka om Jennifer var bedövad el. inte. Kyla och smärta har samma receptorer.

Nu var det ju så då, att Jennifer var bedövad lite väl högt upp, upp till bröstet och det är inte bra. Då påverkas andningen och hjärtat. Då fick de dra ner dosen med bedövning. Och då gjorde det plötsligt ondare på Jennifer. Det var ju svårt för personalen och reglera detta. Hon fick mycket smärtstillande intravenöst såsom morfin och Narop. Stesolid för att hon skulle koppla av men det var svårt, hon hade ju så ont.

Mamma jag orkar inte mer, sa hon flera gånger, då var man tvungen att "hugga" i och peppa henne. Du orkar mer än du tror, sa jag flera gånger. Detta var så jobbigt för jag kunde aldrig koppla av själv. Här var man tvungen att vara på helspänn hela tiden. Tidig morgon, hela dagen, eftermiddagen, kvällen och natten. Fast man hela tiden själv var så trött att man nästan stupade, men vad gör man inte för sitt barn? Hela tiden hörde man att hon hade ont. Fattade inte hur hon orkade? Tänk vad man klarar av som människa! Vi är nog alla starkare än vad vi tror. Men kroppen har sådana resurser, som den tar till när man utsätts för sådana här påfrestelser och plötsligt, klarar vi mer än vi tror.

Benet ja, hur var det med det då?

Jo då, det fanns ju där. Men det levde sitt eget liv. Fy, vad det såg ut! Det blev faktiskt hela 60 agraffer.

Ps. Har försökt lägga in bild på benet, tyvärr går det inte just nu.