Det blev ju faktiskt så att
nu, när både jag och Jennifer kände oss trygga så ja, vad hände då? Jo, gumman
fick lite mindre ont, eller rättare sagt hon tänkte inte så mycket på det för
nu var hon i trygga händer.
Hon kunde sitta upp, vara
med lite i vårt snack om henne osv. Hon var ju trygg med att hon visste att hon
fick hjälp med en gång när hon ville. Hon behövde aldrig vänta på hjälp.
Men, hon hade ju
fortfarande mycket ont. Hon sa flera gånger att hon inte orkar mer. Men då
ryckte lilla mamma in igen och sa att hon måste, för mamma vill ha kvar henne
länge till, i livet. Dagarna gick och vissa var värre, andra bättre.
En dag var hemsk!
Jag satt hos gumman, dagarna
gick och jag hjälpte henne med diverse saker som t.ex. hämta mat och om det var
något speciellt. Och idag var en sådan dag då Jennifer ville ha kyckling, mos o
grönsaker, en "snabbsak" från Findus som vi hade lärt oss tycka om.
Jag hade då köpt en tidigare för att vara beredd när gumman ville ha. Den låg
uppe i kylen på avd. 22 där vi hade vårt rum kvar. I kylskåpet, trodde jag.
Efter mycket letande så frågade jag personalen. Ingen visste något. Till slut
så kom en liten sköterska fram. Hon talade om att hon hade kastat maten. Vad,
sa jag? Jag har ju skrivit namn och rums nummer på den och datumet har inte
gått ut. Då säger hon att hon trodde att vi hade åkt hem. Trodde! Idiot! Hon
kunde väl ha tittat in i rummet och sett att vi var kvar, eller hört sig för om
oss, under ronden.
Jag skällde ut henne och
hon fick verkligen veta vad hon hette. Ja, det var jätte- skönt att skälla på
någon. Tappa lite kontroll. Sen sa jag att vi ska ha ersättning för att hon
kastat mat. Tänk efter nästa gång, sa jag. Sen gick jag.
Sen så var det en annan
sköterska som kom och berättade att någon hade varit här på avd. och frågat
efter oss. Men sköterska berättade gladeligen för mig att hon hade hänvisat de
ner till Civa. Dit vi hade åkt, igen. Vilka dumhuvud det finns inom vården. Det
finns ju något som heter tystnadsplikt. Som jag skrev tidigare så ska vissa då
inte jobba inom vården. Jag blev så trött när sådant här händer. Inte nog med
det som har hänt, jag ska också bråka med personalen. Och nu gick jag till
chefssyrran. Hon fick verkligen veta vilken personal hon hade samt betalade hon
mig för maten plus lite extra. Att barn drabbas av vuxnas klumpighet, stör mig.
Mycket!
Vad ska jag säga nu till
min gumma? Tänkte jag. Hon älskar ju den där Findus lådan. Gick ner till henne
igen och förklarade vad som hade hänt. Hon blev ledsen förstås. Men jag fick
låna en spark cykel från Civa och stack ner till pressbyrån för att se om de
hade någon kvar. Gissa om jag blev glad när de hade det. Tänk vad en sådan sak
kan göra en glad. Och hur glad blev inte gumman?
En sådan här sak kan
förstöra den bästa dagen. Det är kanske en ”småsak” för många, men inte för
oss. Jag tänker att lite i vår vardag kan väl få flyta på. Gå liksom vår väg.
Men nej, allt ska strula. Och jag känner att allt är viktigt. Även om det är
småsaker. Jag tycker det räcker med de problem vi har. Allt annat i vardagen
kan bara få vara?
Men allt ordnade sig till
slut. Oj, vad hon käkade. Hon blev lite berömd för att hon ville äta så mycket
och hela tiden. Det är ju inte så vanligt, tydligen. Personalen skrattade åt
henne för det.
Ja, nyårsaftons kväll
närmade sig och självklart låg vi fortfarande på sjukhuset. Vi ligger
fortfarande på Civa. Och fortfarande har Jennifer mycket ont.
Tänk, vilken jul och nu,
vilken nyår?
Har och kommer nog aldrig
vara med om något värre i hela mitt liv. Där satt man nu, ok för all del i en
skön stol men hur kul är det och fira nyår på en intensivvårds avd. på KS? Ja,
nu efteråt kan jag berätta att jag har haft roligare nyårs fester.
Snön ligger och blänker
utanför fönstret, för fönster hade vi precis vid gummans säng. Det var en vit o
fin snö. En riktig vinter! Varje gång jag gick ut och rökte så tittade jag på
julgranen som stod vid huvudentrén, den var så fin. Stor och fin med ett tjockt
täcke med snö på grenarna. Ljuset lyste så fint igenom! Denna kväll var det
nästan tomt och tyst vid entrén. Jag fick bara gå hit och röka, för här fanns det
"rökruta". Det kanske tog mig sammanlagt 10-15 min att röka och gå
från gumman, bara för att röka. Fick gå långa korridorer, tysta och tomma på
människor. Ensam.
En och annan anhörig gick
genom dörrarna, någon såg ledsen ut, någon annan såg lite ”sådär” ut, som om
att det kommer nog att ordna sig. Märkligt hur vi människor ser ut ibland.
Men för det mesta så stod
jag där, ensam, ingen kom eller gick. Snön föll, stora tunga flingor. De lade
sig vid entrén, försvann fort. Det var värmeslingornas fel. Några taxi bilar
stod vid taxistolpen. En och annan ambulans kom åkande, ibland snabbt ibland
sakta. Tänk, vilken tur att ett sådant här ställe har öppet dygnet runt.
Man hatar att vara här men
samtidigt, vad skulle jag göra utan detta ställe med denna underbara personal
(finns undantag)? Man hatar och älskar samtidigt. Helt fantastiskt vilken
sjukvård vi har i detta land. Tänk om vi hade bott i ett annat land?
Ja, så gick mina tankar när
jag stod där och rökte, en gång. Tankarna var många och djupa. Och jag vet inte
hur många tysta tårar jag har haft, där vid entrén. Skulle nog ha kunnat vattna julgranen.
Lärde mig mycket om livet,
kändes det som. Mina tankar var mycket hos min tjej, Men, jag tänkte också mycket på
min mamma och pappa. Att vara förälder är inte lätt. De måste fundera och
tänka. Varför deras barnbarn? Sen tänkte jag mycket på mig själv. Det var de enda gångerna jag funderade på mig själv. Varför jag? Har jag inte varit med om nog, snart? Efter att ha levt i missbruksförhållanden i flera år, som medberoende så ska jag också testas ytterligare. Om livet är värt att leva, eller? Är det bara mitt fel, hur mitt liv har blivit? Vill inte tro det, eller? Kanske.
På dagen hjälpte jag gumman
med att tvätta sig. Det var inte det enklaste. Personalen fick hjälpa mig.
Gumma väger ju inte 10 kg. Jag tvättade henne under armarna och lite här o där.
Hon tyckte det var skönt. Det är ju inte så skönt och ligga i en säng där det
är plast överdrag runt allt, så som kuddar och madrass. Fy! Vad svettigt det
var. Jag bytte lakan och örngott. Fick byta hur mycket jag ville hos gumman.
Det ska ju vara fräscht och rent i sängen, tycker jag. Jag fixade lite gott
till kvällen, dvs. cola, chips och hennes kära persikor från Haribo, åh vad hon
älskade de. Fick känna mig lite nyttig!
Efter lite ompysslande med kuddar och läge på sängen så var det dags för
lite morfin och stesolid. Jag talade om för henne att det var nyårsafton ikväll
och att det kan komma in lite folk senare i natt, som har råkat illa ut, och att
det kan höras stök och bök. ”Jag bryr mig inte", sa hon. 
Skönt, hon fick några
öronproppar av en sköterska, sen lade jag handdukar runt huvudet på henne. Morfin
och Stesolid åkte in och hon gled in i ett tillstånd som jag också velat ha nu.
Men, det gick ju inte. Vem skulle hon lita på då? Vem skulle se till det lilla
extra då som gjordes, runt henne? Men det såg skönt ut, då.
Till slut pussade jag henne
go natt och sa gott nytt år. Jag lovade henne att vara hos henne hela natten.
Och lovade henne samtidigt att nästa nyår ska vi göra något roligare. Så…
Där satt jag nu ensam, igen.
Mycket! Kan inte min kropp lämna mig nu? Kan den liksom inte bara få flyga
iväg. Och ha en kul nyårsfest. De små tårarna rann nerför min kind. Jag drog för
gardinerna. Vill inte synas, vill inte… nu kom de stora tårarna. Jag hulkade.
Jag snyter mig gång på gång. Varför? Nu kom den där tsunamin, igen. Som skulle
vattna julgranen, i huvudentrén. Nu fick jag lägga alla tårar i en påse och
spara. Det var speciella tårar. Det var tårar som bara jag såg. Sista dagen
detta år, 2005. Då kom de tårar jag har varit så rädd för, länge att de skulle
komma. De där ensamma tårarna. De som betyder så mycket. De som kanske har
förklarat så mycket, som jag har varit så rädd för. De som har betytt hur mitt
liv har varit. Mitt liv rann ut i tårar. Men kära dagbok, du ska veta att mot
slutet var det helt underbart. Mycket rann av mig. Men jag fyllde på, igen.
En gråt är befriande… flera
får en att se livet på annat sätt. I mitt fall…
Gott Nytt År!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar