Ja, där satt man i den
"sköna stolen". Den började bli obekväm, faktiskt. Nu har jag suttit
i den tillräckligt, tänkte jag. Bytte för en stund till en vanlig. Satt närmare
min dotter. Hörde hennes andetag, de var tunga. Hon små mumlade lite. Inget
hår, svullna kinder och små röda torra och bräckliga läppar, ja så såg hon ut.
Sönderstuckna armar, de var
inte vana vid en porth a carth på vuxen avd. så de stack i armarna mycket. Och
min kära dotters blodkärl ville ju inte visa sig så hon såg blåslagen ut
ibland. Saturations mätaren ramlade av fingret gång på gång. Det var jobbigt, för
varje gång tjöt det i monitorn som om att något var fel. Men det var inget som
var farligt.
Gumman vaknade till några
gånger. Hon drömde och hade lite hallucinationer, som hon tyckte var lite
obehagliga.
En dag hade de satt in en
tv till gumman, vi tittade lite på den men det var inget intressant, tyckte
jag. Jag försökte sova när det gick men det var svårt.
Plötsligt...
– Mamma, mamma, mamma aj!
det gör ont aj! Mamma, mamma och åter mamma. Oj, vad har hänt tänkte jag? Det
var inte min gumma i alla fall, hon sov som en stock. Nu var kl. ungefär halv
tre på natten. En kille kom in, personalen pysslade om honom och i tumultet
fick jag höra att han hade hoppat från en balkong på tredje våningen någonstans
i stan. Tja, kille kunde kanske vara 17-18 år. Men oj vad han ropade på sin
mamma. Till slut kom hans mamma.
En till:
Killen ville slåss.
Personalen fick tillkalla väktare. Men polisen kom istället. Han ville slåss med
alla. De gav honom tydligen något, för till slut bara tystnade han tvärt. Men
efter ett tag så började han igen. Han spydde ner hela sängen, skrek och
gormade. Och där låg min gumma och sov, utan att röra en min. Hon levde nog
sitt eget liv i den legala drogvärlden, i sömnen.
Sen kom en gammal tant… tja
vad gjorde hon då. Nej, inget speciellt förutom att låta som om det var sista
andetagen hon tog. Fast det var ett fruktansvärt liv varje gång hon andades.
Måste ha svalt nyårs supé utan att tugga.
Jag började bli knäpp. Jag
måste erkänna att när jag satt där och lyssnade på alla dessa konstiga ljud och
det var ju inte nyårs raketer precis, utan på vilka otroliga ljud vi människor
ger ifrån oss, så fnissade och smålog jag lite för att i nästa stund undra om
någon överlevde. I de här rummen runt oss och i det vi befann oss i, var det ju
verkligen folk som inte kom hem, någonsin. Folk som inte överlevde det de hade
råkat ut för. Hur duktiga våra läkare och sköterskor än var, så var deras väg
kanske redan utstakade. Vissa kanske inte skulle leva till typ 80-90 år. Ibland
kan man ju tro att livet redan är utstakat för vissa, hur underligt det än
låter. Varför får vissa leva och vissa dö i förtid? Och framför allt, varför
ska barn dö före de som är äldre? Ja, tänk om man hade svar på alla frågor.
Nu satt jag där och
slumrade till igen.
1 jan -06
Jennifers feber går upp o
ner. Crp har varit uppe i 478, det är ett infektionsvärde kan man säga. Men det
sjunker lite, är nere på ca.350 och det är ju bra. Jennifer satt upp lite idag.
Hon var snurrig men det gick bra. Jag stack iväg och skulle betala räkningar
hemma men det gick inte. Kortet var spärrat. Jag hade tryckt fel kod för många
gånger. Typiskt!
Jennifer lade sig för
första gången på sidan sedan amputationen. Hon verkar lite piggare idag! Skönt!
Tänk, att det ska vara så stor grej, att kunna ligga på sidan. Ja, livet blir
litet när man har det som hon.
Jag blir jätteglad för
minsta lilla uteveckling hon tar. Det betyder en dag närmare hemgång. För nu,
nu var det den stora hemlängtan som börjar komma. Att leva på Findus mat och
Pressbyrå mat är inte kul längre. Vill ha min säng, mitt badkar.
2 jan -06
Jennifers pappa kom och
bytte av mig. Han sover hela natten på rummet på avd. Nu var det min tur. Jag
sov en stund på förmiddagen. På eftermiddagen kom sjukgymnasten. Hon hjälpta Jennifer
lite att komma igång och röra på sig. Visa vad hon kunde träna på osv. Hon
lärde gumman att sätta sig på sängkanten, det gick bra. Sen skulle Jennifer
spänna musklerna i stumpen, oj! vilka muskler hon hade, min gumma. Hon spände
jättemycket! Sen skulle hon lyfta benet. Det lyfte hon jättehögt! Jag blev
jätteglad! Hon är så stark, sa sjukgymnasten men Jennifer blev fort trött. Och
det har jag full förståelse för. Min lilla gumma. Skönt att hon är envis. Hon
kommer fixa det här… jag vet.
Sen kom smärt läkaren
"Kaffe" och snackade lite. Han bestämde att i morgon bitti kl. 06.00
"prov" stänger de av epiduralbedövningen i ryggen. Det blir
intressant, tänkte jag. Kuratorn från Q84 kom och hälsade på också.
Jennifer visade hur man
"bubblade" vatten. Det är för lungornas skull. Det är mest för att de
inte ska ta skada för att hon ligger ner hela tiden och inte anstränger dem, de
måste spännas ut för att inte ”ramla ihop”.
3 jan – 06
Hemsk dag! Idag har gumman
bara ont, ont och ont. Vi tycker att inget hjälper just nu, av alla mediciner.
De stängde av epiduralen på morgonen. Ersatte med tabletter. Jag blev irriterad
på "Kaffe". Han är duktig och bra men… det är så jobbigt att se
gumman ha så här ont. Och självklart ska ju det gå ut över någon. Och då blev
det han. Crp är idag 300. Hon kallsvettas och får feber toppar upp emot 40-41
grader. Nu börjar de fundera på varför ingen antibiotika fungerar. De bestämmer
sig till slut för att köra på ”rävgiftet” Vancomycin. En antibiotika som typ
tar det mesta. Och som det gjorde. Crp sjönk snabbt.
Jag har tänkt åka hem i
morgon och tvätta. Får se om jag kan det. Är så svårt att få tid i tvättstugan
och vara hos gumman samtidigt. Är så svårt att få ihop det, den s.k. vardagen. Som
man ska få ihop, som så många säger. De som yttrar sig, skulle jag vilja se
leva mitt liv, just nu. Vadå tvätta? Det kräver mycket planering!
Gumman var trött. Svårt att
komma till ro. Jag masserade gummans huvud en stund efter det att hon hade fått
tabletter. Hon somnade fort! Hon älskar när jag masserar henne. Hon älskar
beröring.
Jag vill också ha beröring,
nu. Lite endorfiner skulle sitta fint, i kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar